Så jäkla trött. Vill så gärna ha besök men när de är här kör jag iväg dem fast att jag kanske inte vill det. Och nu är det helg och då lär det bli ännu längre dagar. Det är tre timmar och tjugo minuter tills jag får sömntabletterna. Helst av allt så vill jag sova bort hela helgen. Dagarna är tråkiga och självmordstankarna bara växer och växer. Har redan börjat slå in nävarna i väggen och det brukar bara vara början på det hela. Funkar att flytta smärtan till en annan kroppsdel men tillslut blir det grövre och grövre. Till slut har man väl skärt sönder sig eller hängt sig någonstans. Önskar jag kanske kunde hitta lite uns till hopp. Men ser mörkt ut. Får försöka få tag i lite tabletter så man får sova iaf. Finns väl alltid någon idiot som har lite över....

Gör så ont i mig när jag får panikångest attacker. Så idag drämde jag in nävarna i väggen ett par gånger för att flytta smärtan. Vore skönt om jag hade något att skära mig med. För tabletterna här verkar ju inte funka ett PISS. Önskar jag kunde få ut smärtan och ilskan genom att få skada mig själv. Att skada sig på rummet är inte så svårt, ingen som kollar till mig så jag kan liga gärna hänga mig utan att de märker något. VILL SOMNA IN NU OCH FÖR ALLTI!!! Tack och adjö på ett tag.

Sitter på rummet och väntar på att klockan ska bli 22, för då får jag min nattmedicin. Ville ha den nu jag men det fick jag inte. Fick ännu ett par tabletter för ångesten, harväl redan ätit ett tiotal idag. Jag är här och gör detta för de två som betyder allt i det lilla liv jag har kvar. Men att ligga på rummet gör att dagarna blir fruktansvärt långa. Utanför dörrarna går jag inte förutom när jag ska ut och röka. Att se dem som bor här gör mig bara mer galen. Ena skriker, den andre skrattar hysteriskt som om dert det är något tvång hon måste göra. Hoppas jag får någon bra natt medicin ikväll för i natt sov jag jävligt dåligt. Vågade bara trycka på larmknappen en gång för att få ångestdämpande. De andra gångerna låg jag bara och väntade ut dem. Men jag vill så gärna få sova någon hell natt något avbrott, men det verkar vara helt jävla kört. Imorgon får man se om jag blir utskriven eller om jag blir kvar. Kommer jag ut så kommer jag förmodligen försöka ta mitt liv eller så inte. Det blir en överraskning för dem och mig själv. Men jag vill vara kvar för de två jag bryr mig om men samtidigt vill jag ut härifrån. Så jäkla splitrad i denna fråga, komma ut eller stanna kvar. Skulle vilja lägga ut en youtube klipp hur jag känner men detfunkar tyvärr inte på surfplattan eller på tel. Måste ju ha en riktig bärbar eller vanöig dator för det och hur världelöst är inte det då från en skala från 1-10 ....... de va då fan vad klockan gick sakta då, orkar inte sitta här längre...

Jaha då har man varit på samtal då. Pratar mest om vad som händer efter utskrivningen. Så vem vet, kanske blir utskriven imorgon. Men vad gör det egentligen???

Jävla skit dag.... Panikångesten blir bara värre och värre. Hyperväntulerar och vet knappt vart och vem jag är när det blir sådär. Tar jag ångestdämpand så blir jag svag och orkar Inge mer än att bara ligga i sängen och glo. Tänk om jag ändå kunde få somna in för alltid. Funderar på att skriva ut mig och ta mitt jävla liv. Nu kommer ångesten igen fast att jag fick dubbel dos. BLIR GALEN SNART PÅ DETTA.....

Ligger i sängen nu och väntar på att klockan ska bli 21-22 så man får natt medicinen och får sova. Har haft två snabba besök idag och det uppskattas väldigt mycket. Det är typ det ända som händer här. Ångesten är kvar lika så dödstankarna. Lär inte bli av med dem känns det som, eller så är det jag som inte vill släppa dem. Som jag skrev igår eller de var, så önskar jag att jag kunde få en sjukdom som gör att jag får somna in. För om jag ska ta mitt liv vet jag inte hur jag ska göra det. Finns tre sätt just nu som jag skulle kunna göra. Antingen hänger man sig eller skär sig men även ta massa tabletter. Men det är svårt att få tag i när man är inlåst. Men jag är kluven, jag har två speciella personer i mitt liv just nu som jag inte vill såra. Men samtidigt är det svårt att leva bara för deras skull. Känns ju lite långsökt. Ångesten den finns där hela tiden, jag verkar inte bli av med den på något vis. Ju mer ångest jag har destomer vill jag ta mitt liv. Att ha så här ont i hjärtat tär på en. Att bli arg och iriterad för minsta lilla det gör mig bara mer tokig. Får se vad som händer under natten/kvällen. Ska försöka stå ut denna natt med. Hoppas även på en hel natts sömn.

Jaha ja. Igår var jag ju på samtal och det slutade med att jag hamnade på Psyk igen. Men det kanske blir bra med tiden. Men orkar verkligen inte leva så här. Önskar att jag hade kunnat få somna in. Men får se hur länge jag blir kvar här. De kan ju inte få bort mina döds tankar ändå så jag förstår ändå inte vad jag gör här. Vist det var jävligt skönt att sova ut men tiden gick för fort. Skulle vilja sova mkt mera just nu. Ångesten växer och har fått för den. Men det hjälper inte. Men det var ju inte direkt kul att vakna upp till en galning som skriker heller ju, får bara mer ångest....Gör detta bara för er skull så ni slipper må dåligt för jag tänker på er oxå i allt detta.

Många tycker att det är fegt att ta sitt liv. Vist jag håller med, men att leva ett annas liv är inte roligt heller. Jag skulle tycka att det är modigt om man väl vågar ta livet av sig. Oftast är man för feg, tar för lite tabletter, skär sig för ytligt eller så har man gjort tillräckligt men att nån av någon anledning kommer i sista stund och räddar en. Jag har nog försökt tio gånger och tydligen varit för feg. Alltid vaknat upp på sjukhuset eller i hemmet. Det är ännu ett misslyckande i ens liv. Att inte ens lyckas med att ta livet av sig, då är det illa. Hur många gånger har man inte tänkt att det är lätt att vrida ratten lite extra och köra in i en bergsvägg eller hoppa framför tåget. Men tyvärr finns inte modet där. Har även en önskan att få en naturlig sjukdom som tar mitt liv. Men nån där uppe eller där nere vill att jag ska fortsätta plågas i livet. Verkar inte som jag tar mig ur det här. Det är en ond cirkel som ALDRIG tar slut....

Snart ska jag på samtal, och det känns skit jobbigt. Kommer nog inte öppna mig där heller. Oftast får jag byta efter en liten stund eller så avbokar de. Så har det alltid varit. Sist jag var på samtal så fick jag träffa tre stycken på en timme och det är FAN INTE okej.

Hade det inte varit för den här personen som ska följa med så hade jag nog inte gått, men denne vill verkligen hjälpa mig och det är den ända jag känner att jag kan lita på och öppna upp mig för. Vet inte varför, men jag känner mig väldig trygg med denne. Synd bara att denne får ta så mycket skit från mig, men jag kan inte hantera mitt mående.