Har haft ett par dåliga dagar nu. Less på precis allt. Dör ju om jag ska åka på en sån där djup depression igen. Vet inte hur många gånger jag klara av att ta mig upp från dem. Känns som jag ger upp snart. Känner att jag inte har något att kämpa för. Har inte ens någon lust att gå på jobbet längre, så vad ska jag kämpa för undrar jag. Jag kan inte bara kämpa för min sambo heller. Kan inte vara lätt att leva med någon som är deprimerad jämt. Sen är det jävligt jobbigt att jag ska må dåligt dag in och dag ut för att jag äter medicin som gör att jag får massa biverkningar. Kan fan inte göra något, önskar jag kunde ta bilen och köra runt, runt. Enda gången jag kan känna mig fri är att åka bil, antingen köra själv eller bara att åka med. Men jag kan inte köra så mycket bil för att jag blir yr av medicinerna. Kan ju fan inte ens gå rakt många gånger. Folk skulle lätt tro att jag skulle vara full om de ser mig vingla fram. Men jag är inte full utan yr av medicinerna. Vet att jobbet vill att jag ska köra, hade jag mer än gärna gjort men det går bara inte. Kanske ska hyra in en chaför så jag får åka runt och rensa tankarna med lite hög musik. Jag älskade den tiden när jag kunde köra bil och vara chaför hela kvällarna och nätterna in på morgonen, vist de var fulla och dryga men jag fick sitta nercabbat och lyssna på hög volym. Mitt liv består av: gå till jobbet, handla, ta bussen hem, vila, äta, sova igen. Det är inte mycket till liv. Vill förändra mitt liv och vill gå ner i vikt, för jag tror att vikten har en stor roll i mitt mående. Men jag har inget stöd för det, men funderar på att göra en operation om jag orkar kämpa vidare. Vill inte min sambo stötta mig i det så skiter jag i det. Kan fan inte ha det så här längre. Lättast vore ju att få somna in och lämna all skit. Lämna dålig mående, lämna jobbet, lämna allt som hör livet till. Jag vill kunna vara glad, vilja vara kär, vilja umgås mer med vänner, vilja slippa medicinerna, vilja leva helt enkelt. Men som mitt liv har varit/är så känns det som att jag föddes för att ta en massa skit och bli utnyttjad på alla sätt och vis, att må dåligt. Undrar hur livet hade sett ut om jag sluppit allt som har varit/är.... Hade jag varit en glad och positiv människa eller hade jag varit den jag är nu ändå? Ja vem fan vet. Orka bry sig nå mera. Jag går längre och längre in i den svarta tunneln och det finns inte något utrymme för att vända. Det är alltså helt kört för att nå ljuset igen. TYVÄRR så är det så verkligheten ser ut och verkligheten kan vara jävlig.... Med det säger jag god natt. Och hoppas att vi hörs snart igen, om jag har tur att leva ett tag till....

Var ett tag sedan jag skrev nu men tyckte att det var dax igen. Har varit för lat för att skriva. Jag är ganska så less på mitt liv och på mitt jobb. Jag gör så gott jag kan på jobbet. Jag går till jobbet, jag tar medicin som jag inte får köra bil på. Men det finns en viss person av många andra, som tycker att jag bara sitter och inte gör något. Om hon bara viste hur jag kämpar för att gå till jobbet och att klara av att stanna kvar i livet. Det senaste halvåret har jag kännt att jag vill säga upp mig och sen hoppa framför en lastbil. Hon ger mig så fruktansvärt dåligt självförtroende. Om hon bara viste hur mycket hon skadar mig när hon blänger och säger "det finns vissa som bara sitter och inte gör något" . Det gör jävligt ont i mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Mitt självförtroende är på minus hundra just nu. Har man inge självförtroende så vågar man inte göra något, man är bara rädd att göra fel. Får se om jag orkar vara kvar. Annars säger jag upp mig och då tar jag nog mitt liv också. Då har jag inget att kämpa för. Så jag säger tack så jävla mycket för att du tog det lilla självförtroendet jag hade kvar. Hoppas att du njuter av segern. Fattar inte att en sådan fin människa som jag har sett henne som, kan vara så kall och elak. Många gånger vill jag bara gå till henne och fråga va fan hon vet vad jag går igenom. Vet hon det och gör detta så är hon då ingen god människa. Har gillat henne och tyckt att hon är en tuff brud, men tycker nog inte det längre. Tur jag har min chef som är snäll och omtänksam i stället. Men det gör ju inte så att jag känner att jag vill vara kvar varken i livet eller jobbet. Som sagt hoppas du njuter av det och kan leva med det.....

Varit med om något hemskt och det var nog det värsta jag varit med om i mitt liv. Äter medicin som göra att jag blir yr och så men det är något som jag kan stå ut med. Finns också en biverkning där man får halisnationer och det har jag inte tänkt så mycket på eftersom jag trodde inte att jag skulle hända mig. Men idag har jag ökat den med 100% och blev lite mer yr än annars. När jag kom hem så la jag och vilade som jag brukade. Drömmer mer och mer av medicinen. Men nu var jag vaken men kunde inte öppna ögonen men jag fick liksom tvångstankar och gjorde allt för att öppna ögonen och röra mig. Det tog ett bra tag innan jag kunde röra mig och få upp ögonen. Fy fan vilken panik jag hade när jag väl kom upp ur sängen. Nu vågar jag inte blunda och vila mera. När jag väl kom upp ur sängen så kollade jag av någon anledning på mina armar, där ser jag att jag har fått stora röda blamor så jag tittar i spegeln och hade samma i ansiktet. men efter en kort stund så var de borta. så jag såg tydlgen i synet/haluniserat. Undrar just vad som händer när jag ska öka den med 100% till nästa vecka :/ fortfarande i chock tillstånd tror jag. Har liksom haft panik sen jag vaknade. Är så jävla trött men vågar fan inte vila något mera. Får se om jag vågar sova inatt. Har haft så här en annan gång med, men då var det en sömntablett som man fick halisnationer av. Och då gick det så långt att jag var ute och gick och så och flydde från gubbar och figurer som inte fanns. Och jag var inte medveten om vad jag gjorde heller. Men detta är nog värre eftersom jag är medveten om vad som händer och sker. Kan bli en jobbig helg detta. Tur att sambon inte jobbar helger för då finns sambon ifall jag skulle få ett till sånt här anfall...

Det har varit tungt i ett par veckor nu. Vissa dagar vill jag bara lägga mig ner och dö vissa dagar är det bättre. Det går upp och ner hela tiden. För det mesta så mår jag dåligt av medicinen som jag tar. Men det går väl över kan jag ju hoppas. För jag har ju ingen lust att gå och vara yr och må dåligt. Men jag ger det en chans tills jag har ökat klart och ett par veckor till efter sista ökningen. Men blir det inte bättre efter det så slutar jag nog med dem också. Att det ska vara så svårt att hitta en medicin som funkar. Hoppas att måendet blir bättre, för som jag har haft det de senaste tre veckorna vill jag inte ha. För en vecka sen så skulle jag kunna ge upp allt, så dålig var jag då. Men mår lite bättre nu efter en veckas ledighet. Snart är det helg igen så det är ju skönt. Lagom tills jag ska öka medicinen igen.