Eftersom jag inte fick något mot ångesten när jag bad om den så slutade det med att jag fick panikångest som varade i en timme. Nästa gång är det väl ingen idé att be om hjälp heller. Blir så jäkla trött, och att jag sårar dem som jag mest tycker om. Det kan inte fortsätta så här. Måste ju få något lugnande för mitt aggressiva beteende som jag fått mer på slutet.

Från att jag blev lugnad i tel tills jag ville ta livet av mig. Antingen är det fel när jag får ångest eller så är det fel att be om något mot ångesten. Hur fan ska de ha det. Min sambo blev vittne till det hela och ljög oss rakt upp i ansiktet. Tyvärr fick min sambio se hur jag blir under ångesten. Det har snart gått fyra FYRA timmar sedan jag fick något mot ångesten. Jag kan lika gärna vara hema, har lika lite hjälp där som här. Men får jag inge mer ångestdämpande så tar jag fan livet av mig. Kommit på att hängning kan vara ett sätt, men tar sån jävla tid, hmm nä jag vill bara somna in eller skjuta skallen av mig.men svårt att få tag i ett vapen inne på psyk.

Så fruktansvärt trist att vara här speciellt nör man inte får någon jävla hjälp. Jag vill INTE leva mera. Hatar att må så här dåligt som jag gör. Panikångesten blir mer o mer men mindre medicin, det är fan inte ockey tycker jag. Men det är så det funkar tyvärr. Inte alls konstigt att folk tar livet av sig efter de har varit på psyk.

Lämnar snart min ande..............

Jag har mått skit i flera dagar och idag har det varit extremt jobbigt. Och så ringer denna person upp och vi pratar en kvart. Vi pratade om allt, kommer inte ihåg allt heller. Men det är något med henne som får mig lugn. Kan beropå att hon är väldigt lugn vad det än gäller. Ja denne är kanske inte så lugn inombords men det är inget som märks. Jag går igenom detta för denna person och min sambo så klart. De två är nog min räddning kanske. Men jag vill gärna skriva hur mycket jag tycker om dessa två människorna. Går inte förklara i ord hur mycket de betyder för mig. Hopas att denne inte får kalla fötter och drar för då blir jag riktigt ledsen. Men tror inte att det kommer att hända.

Har skrivit ett antal självmordbrev förut. Men det är så jäkla svårt att skriva ett sådant. Jag har påbörjat ett till en som står mig nästan närmast kan man väl säga. Men det är svårt att formulera sig i det. Som jag skrev tidigare så mår jag bara skit. Slagit i nävarna i väggen så många gånger så jag inte ens känner när jag gör det längre. Helst av allt så skulle jag vilja somna in. Jag är inte så mycket till att sörjas över heller så vad spelar det för roll. Bara kasta in kroppen i nån brasa så slipper de kostnader om jag dör. Ibland tror jag att mitt hjärta har lämnat mig flera gånger. Kan den inte hoppa ur min kropp för alltid?????????

Jag orkar inte mera. Först ångesten sen får man veta mitt i ångesten att man måste dela rumm. Där går min gräns, jag klarar INTE AV ATT DELA RUM. Då skriver jag ut mig från skiten. Mitt hjärta exploderade nyss av all ångest. Lika så min näve blev krossad. Om man bara hade nå vast nu så man kunde flytta smärtan. Låt mig DÖ FÖR FAN!!!!!