Sovit dåligt inatt med. Men jag larmade bara en gång och det var två, halv tre. Men tycker det blir jobbigare för varje dag att be om ångesten. Sen orkar jag inte göra något heller, och jag blir ofta yr och svimmfärdig. Hoppas på att tabletterna gör så det blir bättre i måendet snart. Orkar knappt skriva i bloggen. Skulle tvätta lite nu, kostar 5 spänn o tvätta och då får man inget tvättmedel nästan och inget sköljmedel. Så nu måste min sambo köpa med sig så att det blir lite renare. Hatar o vara skitig......

Nä om man ska försöka gå ut och röka eller om man behöver en rullstol för att ta sig ut....

Idag har jag haft en hyfsad dag, peppar peppar ta i trä... Jag har haft ångest idag med men inte lika mkt än iaf. Kan bero på att min sambo var här tidigt och hälsade på. Men samtidigt blir dagarn jävligt långa.

Idag fick jag i alla fall permis en stund. Så vi kunde åka och handla lite. Men bena bär mig knappt. Nästan så jag skulle behöva en rullstol med mig när jag är ute. Har varit nära och svimma ett par gånger idag med. Känns väldigt osäkert när jag är uppe och rör mig. Inte så behaglig känsla direkt.

Idag har jag i alla fall fått träffat läkaren, ska öka medicinen mot natten men inget mot ångesten :/ får väl se hur det går. De skulle öka ena tabletten med 150 mg istället för 50. Ganska stor dos tycker jag. Men får se vad som händer. Var även ärlig om självmordstankarna. De måste ha tyckt att jag e farlig eller nå för det var fyra stycken som var med på mötet förutom mig själv då.

Hade hoppas på lite mer besök men ingen har tid eller ork :( men jag har ju min sambo som kommer alla dagar, än så länge i alla fall :)

Nä ska vän se vad det är för mat idag då. Ser det ut som spys igen så är jag nog utan nån middag i dag med....

Eftersom jag inte fick något mot ångesten när jag bad om den så slutade det med att jag fick panikångest som varade i en timme. Nästa gång är det väl ingen idé att be om hjälp heller. Blir så jäkla trött, och att jag sårar dem som jag mest tycker om. Det kan inte fortsätta så här. Måste ju få något lugnande för mitt aggressiva beteende som jag fått mer på slutet.

Från att jag blev lugnad i tel tills jag ville ta livet av mig. Antingen är det fel när jag får ångest eller så är det fel att be om något mot ångesten. Hur fan ska de ha det. Min sambo blev vittne till det hela och ljög oss rakt upp i ansiktet. Tyvärr fick min sambio se hur jag blir under ångesten. Det har snart gått fyra FYRA timmar sedan jag fick något mot ångesten. Jag kan lika gärna vara hema, har lika lite hjälp där som här. Men får jag inge mer ångestdämpande så tar jag fan livet av mig. Kommit på att hängning kan vara ett sätt, men tar sån jävla tid, hmm nä jag vill bara somna in eller skjuta skallen av mig.men svårt att få tag i ett vapen inne på psyk.

Så fruktansvärt trist att vara här speciellt nör man inte får någon jävla hjälp. Jag vill INTE leva mera. Hatar att må så här dåligt som jag gör. Panikångesten blir mer o mer men mindre medicin, det är fan inte ockey tycker jag. Men det är så det funkar tyvärr. Inte alls konstigt att folk tar livet av sig efter de har varit på psyk.

Lämnar snart min ande..............

Jag har mått skit i flera dagar och idag har det varit extremt jobbigt. Och så ringer denna person upp och vi pratar en kvart. Vi pratade om allt, kommer inte ihåg allt heller. Men det är något med henne som får mig lugn. Kan beropå att hon är väldigt lugn vad det än gäller. Ja denne är kanske inte så lugn inombords men det är inget som märks. Jag går igenom detta för denna person och min sambo så klart. De två är nog min räddning kanske. Men jag vill gärna skriva hur mycket jag tycker om dessa två människorna. Går inte förklara i ord hur mycket de betyder för mig. Hopas att denne inte får kalla fötter och drar för då blir jag riktigt ledsen. Men tror inte att det kommer att hända.

Har skrivit ett antal självmordbrev förut. Men det är så jäkla svårt att skriva ett sådant. Jag har påbörjat ett till en som står mig nästan närmast kan man väl säga. Men det är svårt att formulera sig i det. Som jag skrev tidigare så mår jag bara skit. Slagit i nävarna i väggen så många gånger så jag inte ens känner när jag gör det längre. Helst av allt så skulle jag vilja somna in. Jag är inte så mycket till att sörjas över heller så vad spelar det för roll. Bara kasta in kroppen i nån brasa så slipper de kostnader om jag dör. Ibland tror jag att mitt hjärta har lämnat mig flera gånger. Kan den inte hoppa ur min kropp för alltid?????????

Jag orkar inte mera. Först ångesten sen får man veta mitt i ångesten att man måste dela rumm. Där går min gräns, jag klarar INTE AV ATT DELA RUM. Då skriver jag ut mig från skiten. Mitt hjärta exploderade nyss av all ångest. Lika så min näve blev krossad. Om man bara hade nå vast nu så man kunde flytta smärtan. Låt mig DÖ FÖR FAN!!!!!

Idag har dagen inte varit så bra som vanligt. Ångest, ångest och åter ÅNGEST. Alla tror att man är så jävla tuff och stark men så är det inte. Vågar ju inte ens gå och fråga om ångestdämpande. Ligger på rummet och har ångest hela tiden, och med ångesten blir ilskan och hatet större. Självmordstankarna är värre än vanligt. Undrar hur många gånger jag tänker på att ta mitt liv. Men är väl för feg där med antar jag. Men om jag gör det så ska jag fan i mej göra det på riktigt. Ska komma på något riktigt säkert sätt.

Har just haft besök en sväng idag, skönt att träffa någon som man kan känna sig trygg med. Men det är inte alla dagar som jag uppskattar besök, eller det gör jag egentligen vist de. Ja i alla fall så fick jag ångestdämpand innan jag gick ut och rökte. När jag skulle in igen så är det en som fått utbrott och jag fick gå igenom personalrummet för att komma in. Tur att jag hade tagit mot ångesten innan. För ångesten blev ju inte mindre när man kom in.

Undrar just hur länge jag blir här. Min sambo sa att det ev. Kunde bli flera veckor. Kul att jag får veta allt sist av alla fast att det är mig det gäller. Jag får se om jag skriver ut mig i morgon. Har inte råd att vara här, får ju ingen lön direkt heller. Så får se vad läkaren säger imorgon om jag får träffa honom/henne.