Har haft massa tankar nu på dagen och även på natten. Jag kan inte säga vad det är men det är något jag vill. Min sista önskan i livet. Men det lär inte bli så nu heller. Har haft väldigt mycket drömmar nu på slutet och det tär på mig. Hur mycket ska man stå ut med här i livet. Börjar bli less på detta liv. Samma dag ut och dag in. Inget bra som händer här i livet. Är det då så konstigt att man blir negativ? Jag tycker inte det men då sitter jag i den sits som jag sitter i också. Nä skiter i det här och gå och lägger mig och drömma vidare

Att alltid må dåligt fast att man FÖRSÖKER göra så allt blir bra så blir det oftast skit.

Jag klättrar och klättrar upp för det jävla berget men alltid så halkar jag på någon sten 

och ramlar ner flera meter. Så jag står och klampar på samma ställe hela tiden, då är det 

lätt att vara rätt negativ. 

Man blir rätt less när det sker samma sak varje gång man börjar se juset, Och så faller man ner 

platt som fan i backen. Så säg inte att jag är negativ fören ni själva har varit i min sitts. Jag dömmer 

inte andra fören jag vet fakta. Har man levt med massa motgångar här i livet så är det inte så lätt 

att visa framfötterna. Man tar helsst ett eller två steg tillbaka för man är rädd att bli sviken igen. 

Så ibland kanske man kan ta steget fram men man är så rädd att göra fel så man inte alltid man 

vågar ta det klivet framåt i livet. Förut kunde jag vara självsäker när jag viste att jag kunde göra 

saker. Men nu kliver jag tillbaka fast att jag vet hur man gör fast man är ALLTID rädd för att göra fel 

och står då kvar och trampar. Det är inte alltid så, ibland vill man kliva fram flera steg men då kommer

den där jävla motgången när man väl vågar gå fram en bit.

Så det är en jävla sits man sitter i. Bad om hjälp idag för jag var osäker på en sak på jobbet, 

men bara för att man frågar så får man ingen hjälp. Vet ni hur svårt jag har för att be om hjälp???

Det gör man helst bara när man är riktigt i kris och det var det idag. Och jag vågade be om 

hjälp men fick ingen. Så då blir det som om man inte vill be om hjälp heller längre. 

Men jag är ju en "superkvinna" så jag borde väl klara av ditt och datt. Men så är det inte. 

Jag försöker blicka frammåt fast att jag har självmordstankar, och det är fan inte lätt kan jag 

ju säga. Hur fan gör man för att se ljuset i tunneln när man inte vill leva. det skulle jag vilja veta. Så om någon har svar på det så tar jag gärna emot råd och tips......