Ännu en dag med ångest. Har verkligen hamnat i en jävla svacka nu känner jag. Ångest och deprimerad är jag ständigt just nu. Känner fan ingen lust till något just nu. Undrar just om jag ska be läkaren sjukskriva mig på heltid istället. Sitta på jobbet som en jävla zombi är inte så kul. Känns dom om folk tittar snett på mig. Kanske syns det att jag mår skit fast att jag försöker dölja det. Men jag försöker göra mina uppgifter på jobbet men det är inte lätt när man är deprimerad och less på allt som har med livet att göra. Hoppas att jag kan få må bättre under semestern i alla fall annars känns den bortkastad. Men ska prata med läkaren till veckan och höra vad han har att säga om detta. Hade det inte varit så dålig vård på sjukhuset så hade jag lagt in mig själv. Men nu suger den där jävla vården. Mådde man inte dåligt innan så gör man det när man är där tyvärr. Det är bara att bita ihop som vanligt, inte konstigt att man har ont i käkarna jämt. Så jävla less på denna skit, less på att alltid må dåligt, less på ALLT.....

haft fruktansvärda dagar nu. Går inte att beskriva hur det känns i hela

kroppen när ångesten börjar äta upp en inefrån.

Att inte känna att man har kontrollen över sin egen kropp är hemskt.

Börjar bli riktigt irreterad på denna skit nu. Att inte få en enda lugn stund

i kroppen utan att det hela tiden är något skit som spökar i en.

Börjar få ångest för medicinen också, har fortfarande inte fått några

nya recept på mina läkemedel. Skickade in det den 27/5 och inte ens fått

ett jävla svar. Ska jag sluta med skiten då eller hur fan har de tänkt undrar

jag. Ska på samtal imorgon och då får fan hon se till att jag får nya recept. 

Det är inte direkt kul att proppa i sig en massa och mindre kul att behöva jaga

dem för att få ut dem. Idag när jag tog medicinerna som vanligt så blev jag yr

och svettig som jag brukar bli. Men idag häll jag på att svimma flera gånger.

Tänkte gå hem men jag kände att jag inte har råd att gå hem mera.

Så jag stapplade mig till en stol för att sätta mig, sen vinglade jag in till

matsalen för att fika, ännu en gång höl jag på att ramla ihop. Men som tur var

så klarade jag mig denna gång. Fan vad jobbigt om jag skulle svimma på jobbet.

Bättre att ramla ihop hemma där ingen ser eller ställer en massa jävla frågor.

Om inte biverkningarna slutar snart så måste jag sluta med dem. För jag ska

ha semester och jag ska kunna köra bil. Annars slutar jag med dem helt och få

ännu en ny medicin. SÅ JÄVLA LESS......

Måendet annars är inte heller så jävla bra. Ju mer ångest jag får desto mer

vill jag avsluta mitt liv. Ja jag vet att det är fegt och jävligt men det är så jag känner.

Jag är inte rädd för döden när det gäller mig själv. Men gäller det någon annan så

får jag panik. I alla fall när det gäller familjen eller någo nära vän. Så jag förstår ju

skräcken som alla känner för mig. Jag har ju prövat att ta livet av mig ett antal gånger.

Tror att de flesta som känner mig och står mig nära är ständigt orolig för att jag ska

göra det igen. Jag förstår dem men man tänker inte så mycket på det när det väl är

dax. Då gör man det bara utan att tänka. Hälften av gångerna som jag har försökt

har inte varit planerade, utan det är bara något som händer. Sen har jag haft vissa

gånger som jag har tänkt ut hur jag ska göra. Men alla dessa gånger har jag misslyckats

tyvärr. Vore skönt att ha haft det överstökat. Men nu är det som det är och jag kämpar

vidare. Mycket för min sambos skull. Hade jag inte haft min sambo så hade jag säkerligen

legat under någon jord eller blivit nån aska. Men jag kämar allt jag kan för min sambos skull.

Inte lätt men ännu är jag ju kvar och kan skriva hur jag känner på denna sida. Så länge

jag skriver här så finns jag ju kvar i livet. Orkar bara inte skriva varje dag nu mera.

Inte alla dagar som jag har chansen att skriva utan att min sambo ska märka något.

För denne vet inte om riktigt hur jag mår eller känner. Vill inte oroa denne i onödan

heller. Är det dax så kommer denne att få veta det på ett eller annat sätt. Men än

har jag inte gett upp fast att jag borde ha gjort det. Men sen har jag ett fint stöd

av en fin människa på jobbet också. Vill inte heller svika denne genom att ta livet av mig.

Inte ännu i alla fall. Som denne har kämpat för mig och varit vid min sida när jag har

varit som sämst. Då känns det ännu jobbigare att avsluta mitt liv. Tänk att två

personer kan hålla en vid liv så länge. Kanske inte för alltid men ändå

Har haft några dagar med fruktansvärt ångest. Jag har nästan inga mediciner kvar. Har skickat till läkaren om förnyade recep men har inte fått några än. Var över två veckor sedan jag skickade in dem. Så jag får leva med min ångest tills jag får ny medicin. Blir förbannad över att det ska ta sådan lång tid. Ska fan ta upp det när jag träffar läkaren nästa vecka. Tycker att det är fördjävligt att det ska ta sådan tid. Vissa mediciner ska jag ta regelbundet men det är jävligt svårt när man inte har några mediciner. Ska jag hålla på att bråka om detta varenda jävla gång så kan jag lika gärna sluta med skiten och må som jag gör i stället. Var på möte igår med f-kassan och jobbet i går. Tog upp lite om att jag kanske borde bearbeta det som har varit i mitt liv. Sa det till min sambo och denne ville inte ha mig hemma under den tiden om jag skulle bearbeta detta. Då får du åka in på psyk igen sa sambon då. Och det kan jag förstå. Risken är jävligt stor att jag blir riktigt förbannad och att jag förmodligen börjar skada mig igen. Att jag skär mig själv eller skadar mig på annat sätt är bara för att flytta smärtan som gör ont i mig till ett annat ställe. Det är därför jag alltid har skadat mig själv för att flytta smärtan till ett annat ställe på kroppen. Och jag behöver förmodligen allt stöd jag kan få då. Men jag kommer att stötta bort er alla men någonstans vill jag ha stöd. Jag är inte rolig att ha med att göra när jag börjar få tankar eller bilder av allt skit som har hänt mig. Nu har det varit ett par skit dagar på jobbet med massa stress, och stressen gör att jag får ångest, och ångesten förknippar jag med något annat som har hänt och blir då ångest på ångesten. Fan vad invecklat det blev nu. Men mitt liv är invecklat som fan. Jag vill gärna bearbeta all skit i mitt liv så man kanske kan gå vidare. Frågan är om det någonsin kommer att hända. Förmodligen så kommer jag fortsätta leva med skiten och fortsätta förtränga allt. Jag försöker hela tiden att hitta en andledning till att fortsätta leva. Men det ser så fruktansvärt mörkt ut. Som jag har skrivit tidigare. Det är som att gå in en lång mörkbtunnel och det finns inget utrymme att vända eller backa ut ur den. Så jag är liksom fast i den förbannade tunnel utan ett gnutta ljus. Så då är det fan inte lätt att vilja leva. Det är ingen annan än jag som vet vilket helvete mitt liv är. Det gör ju inte lättare när det är tufft att gå till jobbet. Vill vara hemma på heltid men vet att det inte är ett dugg bättre. Förmodligen kommer mitt mående bli ännu värre. Så jag sitter i en jävla sits. Hur fan ska jag gör???? Hur ska jag kunna börja leva på nytt och hitta livsgnistan???? Finns det något hopp eller ska jag göra slut på detta lidande? Varför gå igenom detta skit dag in och dag ut när jag lika gärna kan avsluta denna skit....