Många tycker att det är fegt att ta sitt liv. Vist jag håller med, men att leva ett annas liv är inte roligt heller. Jag skulle tycka att det är modigt om man väl vågar ta livet av sig. Oftast är man för feg, tar för lite tabletter, skär sig för ytligt eller så har man gjort tillräckligt men att nån av någon anledning kommer i sista stund och räddar en. Jag har nog försökt tio gånger och tydligen varit för feg. Alltid vaknat upp på sjukhuset eller i hemmet. Det är ännu ett misslyckande i ens liv. Att inte ens lyckas med att ta livet av sig, då är det illa. Hur många gånger har man inte tänkt att det är lätt att vrida ratten lite extra och köra in i en bergsvägg eller hoppa framför tåget. Men tyvärr finns inte modet där. Har även en önskan att få en naturlig sjukdom som tar mitt liv. Men nån där uppe eller där nere vill att jag ska fortsätta plågas i livet. Verkar inte som jag tar mig ur det här. Det är en ond cirkel som ALDRIG tar slut....

Snart ska jag på samtal, och det känns skit jobbigt. Kommer nog inte öppna mig där heller. Oftast får jag byta efter en liten stund eller så avbokar de. Så har det alltid varit. Sist jag var på samtal så fick jag träffa tre stycken på en timme och det är FAN INTE okej.

Hade det inte varit för den här personen som ska följa med så hade jag nog inte gått, men denne vill verkligen hjälpa mig och det är den ända jag känner att jag kan lita på och öppna upp mig för. Vet inte varför, men jag känner mig väldig trygg med denne. Synd bara att denne får ta så mycket skit från mig, men jag kan inte hantera mitt mående.

Det blir en hel del videon från youtube. Men det är så jag får ut hur jag käner. Svårt att skriva vad man känner ibland. Men då finns dessa videon som säger det mästa om mitt mående.

Att må så dåligt att man inte kan gå på jobbet, äta eller sova gör att man mår ännu mer dåligt. Men jag är heldre hemma än vara på jobbet och få massa ångest och att alla ser det. Det trycker ner mig ännu mera. Men vist inte bra att vara hemma heller och låta sina tankar köra över en fritt. Har funderat att åka på Psyk igen men de gör ändå ingen nytta.

För fyra år sedan så försökte jag ta mitt liv, hamnade på intensiven och sen på psyk. Men redan dagen efter försöket så ville de släppa ut mig. Men då ville jag försöka igen att ta mitt liv och blev då kvar med massa tabletter. Men ingen hjälp att prata. Så jag kan förstå dem som blir utsläppt och tar sitt liv eller någon annas. För de har inte fått den hjälp de sökte för. Låter jävligt elakt men det är så det ser ut i verkligheten.

Jag har alltid skyllt på min far och de andra förövarna som förgrep sig sexuellt på mig sen jag var sju för mitt dåliga mående. Men sanningen är att det inte bara är dem som får mig att må dåligt. Det är att man alltid måste ljuga om sitt liv, ljuga om hur man mår, ljuga vem jag igentligen är. Men nu har bägaren runnit över. Orkar inte ta mer skit nu. Har börjat träffa farsan lite nu effter alla dessa år. Vist jag kommer aldrig att kunna glömma eller förlåta. Men jag försöker gå vidare i livet men får bara en massa mothugg hela jävla tiden.

Så nu har jag fått nog och jag orkar inte leva så här nå mera. Jag orkar inte låtsas som inget har hänt och tänker inte lådsas vem jag igentligen är. Men i slutändan får de mej på fall och där de vill ha mig. För jag är inte tillräckligt stark.

Vist det är fegt att ha självmords tankar och försöka ta sitt liv. Men vem orkar att alla ska bestämma hur man lever åt en???? Jag orkar inte mkt till i alla fall. Även om jag har stöd från två viktiga personer i mitt liv så kanske det inte hjälper. Men jag ska göra ett försök att låta dem hjälpa mig, men vem säger att det räcker......

Vet inte varför jag lägger upp denna. Men texten i låten är fin

Sofijah feat. Olivia - Släpp mig fri

Sofijah - Svaret var du

Lite bättre dag idag, men inte bra. Fick iaf sova i nån timme inatt och det tackar jag för. Idag ska jag på samtal för mitt mående. Har otroligt bra stöd, nämner aldrig namn så slipper de känna sig uthängd på min blogg. Ifall det skulle hända något så får de inte skiten för det heller. För de har inget med mina val att göra. Men iaf så är jag skit nervös över att jag får ett utbrott i samband med ångest. När ångesten kommer så har jag inte alltid koll på vad jag gör. Det är även då jag kan skada mig själv. Skön kännsla att flytta smärtan till ett annat ställe. Har inte skadat mig själv på 3,5 år och det är ju bra ändå för att vara jag. Förut tog jag rakbladet direkt när jag kände att ångesten började komma. Men det var tider det. Så medberoende jag är så skadar jag mig inte själv för jag vill inte att min sambo ska se vad jag har gjort. Men gudars vad saknaden finns. När rakbladet skär igenom min hud och se blodet börjar rinna, en avslappnande känsla när man ser blodet på sig själv rinna ner från armarna. Det var tider det. Nu mera trycker jag tillbaka allt skit, men jag vet inte hur mkt jag orkar trycka ner mer. Allt börjar rinna över. Hoppas det blir bättre men jag har inte mkt hopp kvar till livet tyvärr.