Det finns en del högtider som firas varje år. Men ibland tycker jag att det kan vara onödigt. Så känns det just nu i alla fall. Men det an gå upp och ner det med. Men när man ligger här själv så känns det jävligt pissigt. Men så är livet. Just nu är det mesta skit. Vist idag har jag ändå en lite ljusare stund. Men det kan ändras väldig, väldigt fort. Ibland hinner man bara inte med i svängarna. Att ligga i ett rum nästan 24 timmar kan vara sorgligt. Men jag orkar bara inte sitta med alla andra som också beklagar sig om hur livet suger. Det hjälper inte mig på bättre tankar utan tvärtom. Sådär nu kommer ångesten smygandes igen men de har tagit bort så mycket mediciner så det är nått jag måste rida ut tydligen. Tyvärr så skadar jag mig själv på ett eller annat vis. Först då släpper ångesten och frågar mig själv om det verkligen ska behöva göra så här när det finns hjälp alldeles i närheten. Men de tror att massage ska hjälpa. Att sitta i ett rum där folk springer ut och in i. Man får ju inte låsa dörren och det gör mig fruktansvärt stressad. I och med det blir det ännu mer ångest. Detta ekorrhjul går bara runt och runt. Finns liksom ingen ände på eländet. Blir så trött när de inte tar en på allvar. Men så är det här i livet. Ingen tar mig på alvar. Det är ganska tragiskt faktiskt. Ja jag ligger inlåst utan att få gå ut själv för att jag tycker att det är så förbannat roligt. De verkar ju tro att man är miljonär också i så fall. Det är fan inte billigt att ligga här. Så NÄ jag gör inte detta för skojs skull. För jag hatar verkligen detta ställe. Värsta stället jag vet. Men jag gör det för jag vill tro att jag kan få hjälp här. Men som sagt ingen tar mig på allvar och det gör mig förbannad. Tänk om de hjälpte mig med mina problem istället. Men så här ser mitt liv ut. Glad påsk då till er som är fria

Det blir värre och värre för varje jävla dag. Nu är det inte långt kvar innan jag gör något. Tar hundra år innan jag får nått mot ångesten. Man hinner skada sig mycket på den tiden. Och det är bara när jag får ångest som jag skadar mig själv. Jag hatar mitt liv. Jag hatar att se andra som jag skadar genom att jag skadar mig själv. Hatar allt. Allt är åt helvete och jag står inte ut längre. Varför ska det vara så jävla svårt att ta sitt eget liv. Jag fattar inte. Man vill så jävla mycket men bangar hela tiden. Tog 30 tabletter häromdagen och inte ett skit hände. Kroppen är väl så van med massa skit så det tar inte. Det har varit min utväg innan. Men inte ens det funkar längre. Denna gång sa jag inte att jag hade tagit dem heller. Utan jag ville bara somna och aldrig vakna upp igen. Men här ligger jag. Även att Det var starka tabletter så funkade det fan inte. Blir så jävla trött. Funkar inte tablettera så blir det hängning eller skjuta mig själv i skallen. Ända alternativet. Eller hoppa framför ett tåg. Då borde det vara säkert att jag dör....

Har varit en förjävlig dag idag med. Var arg och irriterad redan när jag klev upp i morse. 

Jag hamnat i någon jävla djup svacka just nu. Less på allt, så fort jag ser människor 

vill jag bara skrika och göra så de försvinner från mig. Vill vara själv just nu. Jag klarar inte av 

en massa människor just nu. Det är ju fan knappt att jag klarar av mig själv just nu. 

Men jag kommer inte till jobbet ett tag. Jag måste få vara hemma och finna mig själv. 

Jag vägrar att läggas in och jag vet att det skiljer bara ett litet skör tråd innan jag hamnar där igen. 

Jag går på samtal regelbundet och den kontakten är faktiskt bra. Mycket lugn och ingen tvång till 

något. Kontakten är väldigt bra som lyssnar på mig och höra vad jag vill och känner. 

Innan jag var på samtal så var det inte en jävel som lyssnade på mig vad jag ville och kände. 

Detta är första kontakten som tar sig tid ordentligt med mig och det känns bra. 

Men jag vet inte om det räcker till just nu. För drygt ett år sedan så hamnade jag i en 

sån här svacka, och jag tror att denna är värre än förra. För förra gången var det mer att 

jag inte fick sova alls. Men det får jag ju göra nu.

Ännu en dag som jag villar på dan och drömmer om att jag tar massa tabletter och somnar in. 

som igår så vaknar jag upp och inser att det var ännu en dröm.

Har så konstig känsla i kroppe eller vet inte om det är en känsla heller. Men det känns som 

om hela min kropp, inne i min kropp är aldeles tom och svart. Det är som att jag inte är en 

levande människa längre. Att få den känslan att vara ett tomt skal gör ont i en.

Jag känner sorgen och den sliter mig i stycken för att jag inte kan få ut den i tårar.

Det gör så ont att känna att hela kroppen gråter utan att jag kan göra något. 

Och det känns fruktansvärt. Men jag tror att det beror på att vi inte fick gråta som barn. 

Det var fult att gråta, grät man så fick man skäll. Nä istället ska man få ut den känslan på 

något annat sätt. Så om någon slog mig så skulle jag inte gråta utan slå tillbaka. Och det 

gjorde jag och det blev min vardag. Jag grät aldrig men slogs varje dag istället.

Det är så mycket som händer som jag inte har kontrol över. Och det gör mig frustrerad och arg. 

och det får mig att käånna mig världelös och på det så vill jag ta livet av mig. 

Om jag ska vara helt jävla ärlig mot mig och alla så är det inte alls långt bort innan jag 

gör något igen. Är så fruktansvärt less på livet, less på att alltid behöva kämmpa till 

något som jag aldrig kan känna eller få. Less på att bli lurad på livet just nu. Ett stort 

jävla skämt är det hela.

Jävla förbannade skit liv

Har varit en förjävlig dag idag med. Var arg och irriterad redan när jag klev upp i morse. 

Jag hamnat i någon jävla djup svacka just nu. Less på allt, så fort jag ser människor 

vill jag bara skrika och göra så de försvinner från mig. Vill vara själv just nu. Jag klarar inte av 

en massa människor just nu. Det är ju fan knappt att jag klarar av mig själv just nu. 

Men jag kommer inte till jobbet ett tag. Jag måste få vara hemma och finna mig själv. 

Jag vägrar att läggas in och jag vet att det skiljer bara ett litet skör tråd innan jag hamnar där igen. 

Jag går på samtal regelbundet och den kontakten är faktiskt bra. Mycket lugn och ingen tvång till 

något. Kontakten är väldigt bra som lyssnar på mig och höra vad jag vill och känner. 

Innan jag var på samtal så var det inte en jävel som lyssnade på mig vad jag ville och kände. 

Detta är första kontakten som tar sig tid ordentligt med mig och det känns bra. 

Men jag vet inte om det räcker till just nu. För drygt ett år sedan så hamnade jag i en 

sån här svacka, och jag tror att denna är värre än förra. För förra gången var det mer att 

jag inte fick sova alls. Men det får jag ju göra nu.

Ännu en dag som jag villar på dan och drömmer om att jag tar massa tabletter och somnar in. 

som igår så vaknar jag upp och inser att det var ännu en dröm.

Har så konstig känsla i kroppe eller vet inte om det är en känsla heller. Men det känns som 

om hela min kropp, inne i min kropp är aldeles tom och svart. Det är som att jag inte är en 

levande människa längre. Att få den känslan att vara ett tomt skal gör ont i en.

Jag känner sorgen och den sliter mig i stycken för att jag inte kan få ut den i tårar.

Det gör så ont att känna att hela kroppen gråter utan att jag kan göra något. 

Och det känns fruktansvärt. Men jag tror att det beror på att vi inte fick gråta som barn. 

Det var fult att gråta, grät man så fick man skäll. Nä istället ska man få ut den känslan på 

något annat sätt. Så om någon slog mig så skulle jag inte gråta utan slå tillbaka. Och det 

gjorde jag och det blev min vardag. Jag grät aldrig men slogs varje dag istället.

Det är så mycket som händer som jag inte har kontrol över. Och det gör mig frustrerad och arg. 

och det får mig att käånna mig världelös och på det så vill jag ta livet av mig. 

Om jag ska vara helt jävla ärlig mot mig och alla så är det inte alls långt bort innan jag 

gör något igen. Är så fruktansvärt less på livet, less på att alltid behöva kämmpa till 

något som jag aldrig kan känna eller få. Less på att bli lurad på livet just nu. Ett stort 

jävla skämt är det hela.

Jävla förbannade skit liv

Var ett tag sedan jag skrev nu men tyckte att det var dax igen. Har varit för lat för att skriva. Jag är ganska så less på mitt liv och på mitt jobb. Jag gör så gott jag kan på jobbet. Jag går till jobbet, jag tar medicin som jag inte får köra bil på. Men det finns en viss person av många andra, som tycker att jag bara sitter och inte gör något. Om hon bara viste hur jag kämpar för att gå till jobbet och att klara av att stanna kvar i livet. Det senaste halvåret har jag kännt att jag vill säga upp mig och sen hoppa framför en lastbil. Hon ger mig så fruktansvärt dåligt självförtroende. Om hon bara viste hur mycket hon skadar mig när hon blänger och säger "det finns vissa som bara sitter och inte gör något" . Det gör jävligt ont i mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Mitt självförtroende är på minus hundra just nu. Har man inge självförtroende så vågar man inte göra något, man är bara rädd att göra fel. Får se om jag orkar vara kvar. Annars säger jag upp mig och då tar jag nog mitt liv också. Då har jag inget att kämpa för. Så jag säger tack så jävla mycket för att du tog det lilla självförtroendet jag hade kvar. Hoppas att du njuter av segern. Fattar inte att en sådan fin människa som jag har sett henne som, kan vara så kall och elak. Många gånger vill jag bara gå till henne och fråga va fan hon vet vad jag går igenom. Vet hon det och gör detta så är hon då ingen god människa. Har gillat henne och tyckt att hon är en tuff brud, men tycker nog inte det längre. Tur jag har min chef som är snäll och omtänksam i stället. Men det gör ju inte så att jag känner att jag vill vara kvar varken i livet eller jobbet. Som sagt hoppas du njuter av det och kan leva med det.....

Sitter och tänker tillbaka på min barndom.

Jag minns inte riktigt allt, men jag minns när pappa

lämnade oss och kom aldrig tillbaka. Jag minns när

mamma träffade en ny och allt blev bra... för en stund.

Han började dricka och det gjorde mamma med för att klara av

misshandeln och bråket, för att orka med. Pappa ville inte veta av

mig och sa att jag inte var hans barn. Jag fick se massa misshandel

och fylla. Hur många gånger fick man inte gömma sig eller dra iväg

för att slippa vara med om denna misshandel och fylla. Att det sedan

gick så långt att man fick ta till med polisbeskydd för att hålla oss gömda.

Att behöva flyttas runt var tredje dag för att inte bli hittad. När de skildes

träffade mamma en ny och åter igen massa fylla och misshandel.

hur många gånger fick jag inte ta hand om mamma och mina syskon???

Att vi hamnade i fosterhem gjorde det inte bättre. Rymde ett flertal

gånger. Sen helt plötsligt står pappa där och ska ha vårdnaden om mig.

Jag kännde ju inte han ens. Men det blev flytt dit och han utsatte mig för

massa hemska saker. I flera år fick jag må dåligt och kämpa för att vilja leva.

Efter ett antal år lyckades jag rymma. Jag fick egen lägenhet när jag var 16.

Nu hade även jag börjat dricka en hel del för att glömma allt som skett.

Det funkade ett tag men sen kom dessa självmordstankar, har haft dem ett

bra tag men nu när man var själv kunde man utföra självmordsförsök.

Jag har nog testat ett tiotal gånger men inte lyckats riktigt. Jag började

festa mer o mer och till slut satt man hemma själv och hinkade i sig en

massa sprit för att kunna må bra för stunden.

Det finns så jävla mycket minnen som väcks och jag blir inte av med dem.

Många gånger jag har undrat om hur det hade kunnat vara om mamma

inte söp och att pappa inte drog. Skulle jag ha fått det bättre eller sämre???

Hade jag någonsin börjat dricka och haft självmordstankar eller hade allt varit bra???

Har haft mycket såna tankar nu på slutet.

Varför kunde inte vi få en bra uppväxt? Varför kunde vi inte ha varit en normal familj?

Hur hade relationen mellan pappa varit nu?

Hur hade mamma varit om hon var nykter?

Hade jag kunnat klara av att plugga och ta examen?

Massa frågor som kommer upp.

Mamma har jag inte så bra kontakt som jag egentligen vill. Orkar bara inte

prata med henne när hon är full hela tiden. Men jag saknar dig mamma så

det gör ont i hela kroppen.

Pappa och jag har börjat få lite kontakt nu. Men jag kan aldrig glömma vad han

har gjort. Men saknaden av att ha hen pappa är stor.

JAG VILL HA MINA FÖRÄLDRAR TILLBAKA!!!!

Är det inte meningen att de alltid ska finnas för en. Att ha en axel att gråta ut i

och att få tröst???

Men i stället så har man slutat gråta och trycka ner all skit.

Hur länge ska man orka egentligen....

Jag orkar inte hur mycket som hellst heller.

<3 Tur jag har en underbar sambo <3

Har varit en massa skit dagar nu ett tag. Sen i söndags har jag jämnt att jag vill säga upp mig från jobbet och funderar på att hyra en stuga eller något och få ett slut på detta lidande. Det är väldigt ofta som jag känner så. Just nu ligger jag i badet och funderar på att ta massa tabletter så att jag somnar i badet. Det är det skönaste sätt att somna in på säger de som vet. Och där håller jag med. För när jag var liten så höll jag på att drunkna. Den första stunden får man panik men efter ett tag så känns det bara naturligt att andas in vattnet. Så det är ju ett alternativ. Just nu gör jag allt i min makt för att kliva upp på morgonen och gå på jobbet. Men varje kväll och varje morgon så känner jag att jag vill skita i allt. Tur att jag ska på samtal imorgon. Kan behövas nu innan det händer något som inte går att göra något åt. De på jobbet ska bara veta vilket jobb jag gör varje dag för att ens komma dit, och hur jobbigt det är att hålla fast vid livet. Vore det inte för min sambo så kan jag lova att jag hade varit död för länge sedan. Vill verkligen inte såra denne men snart har jag inte mycket till val. Snart händer det jag har gruvat mig för. Snart är den dagen kommen.... Tack och hej!

Det har varit mycke stress och ångest nu på slutet. Sover inte på nätterna och när jag väl sover så vaknar jag med ångest. Nu har jag fått förfrågan att jobba med något annat ett tag och det fick mig att känna mig stressad över det också. Går fan inge bra för mig nu inte. Kanske ska sjukskriva mig på heltid istället. Dessutom har jag inga jobbkläder för de har blivit för små, har gått upp en massa av medicinerna så det känns ju också jobbigt. Så allt jag håller på att bygga upp nu raseras. Ätter mer ångest dämpande nu än någonsin tror jag. Är nog inte så men känns som så. Var i alla fall länge sedan jag åt så här mycket mot ångest nu. Så välkommen in i mitt liv herr ångest.