Jag kan inte släppa att denna människa avbokade vårat samtal en halvtimme innan jag skulle dit. Jag som hade laddat upp för att klara av att ens gå dit. Undrar just när jag ska få nästa tid. Verkar vara jävligt svårt att få hjälp när man väl vill ha det och ta emot hjälpen. Varför lär jag mig aldrig? Det är samma visa varje jävla gång, kan det aldrig bli som man planerar någon gång??? När man inte är mottaglig för hjälp då kan de komma och ska hjälpa mm. men när man själv är villig att ta emot den så är det ingen som vill eller kan. Lika bra att lägga ner skiten. Ta lite ångestdämpande och lägga mig är vad jag ska göra nu. Får se om man vaknar något mera eller om man får sova för alltid....

Tack och hej!!

Idag skulle jag ha varit på samtal. Precis när jag kommit till sjukhuset och klivit ur hissen och ska kliva in innanför dörren så ringer de och säger att denna jag skulle prata med är sjuk. Nu börjas det IGEN. Det är fani mej inte meningen att jag ska på samtal. Hur många gånger har jag inte varit med detta förut. Jämt när jag ska på samtal så blir det ombokat eller avbokat. Undrar när jag ska få gå på samtal egentligen. Blir bara så jävla less att det alltid ska vara så här. Snart får jag lägga in mig igen tack vare ångesten. Kanske lika bra att vänja mig med att det inte blir någon samtal alls. Nu när jag äntligen skulle försöka ta tag i detta så blir det bara skit :(

(Sofijah - En känsla)

Är så jävla jobbit just nu.

Ju mer jag är på jobbet desto mer

ångest får jag =(

Jag har ingen aning varför jag

får så mycket ångest just där.

Det är inge roligt just nu. Att allt ska

kännas så jävla jobbigt jämt,

ena stunden vill jag leva och den andra dö.

Hur fan gör man i ett sådant läge?

Igår kväll fich jag en tanke att jag skulle

ta massa medeciner och somna in. Jag

såg allt i bilder och hur det skulle vara att

få somna in. Det är ju helt SJUKT ju. 

När det gått så långt i mina tankar så 

är det nog inte långt kvar till verklighet tyvärr...

Vet inte riktigt hur jag ska göra för att 

bli av med dessa tankar. Jag vill dö samtidigt 

inte. Men tankarna och saknaden efter detta skit 

är så starkt just nu. Jag försöker varje dag att hitta

en mening med livet men de är få måste jag säga =,(

Jag vet att jag velar mellan liv och död men så är mitt liv. Just nu känner jag att jag tar emot all hjälp jag kan få. Jag vill försöka leva vidare. Men jag vet inte om jag kanske skrämt bort de som har hjälpt mig. Känns som jag står själv i ett vägskäl, en del av mig vill gå till den mörka delen och den andra vill gå mot ljuset. Men det är så svårt att veta vart man ska gå. På torsdag ska jag gå och få prata med en på sjukhuset så det känns bra men samtidigt väldigt skrämmande. Jag är rädd vad som kommer hända och rädd att det ska bli som alla andra samtal. Jag har inge bra erfarenheter av samtalskontakt. Men jag är ändå så redo man kan bli för att ge det en chans.

Det finns en fin människa som har hjälpt mig mer än denne kanske tror. Att veta att denne har gjort allt för att jag ska kunna må bra gör mig glad. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka för all hjälp jag fått från denna fina människa. Tror allvarligt talat inte jag hade levt om denne inte hade hjälpt mig. Men är rädd att jag har skrämt bort denne. Jag är bra på sådant tyvärr =,(

Det som känns jobbigt nu är att jag känner att jag inte klarar av att jobba heltid nästa vecka, klarar knappt av halvtid nu. Får ångest bara att gå innanför dörrarna, vet inte varför det är bara så :(
Så jag hoppas att jag klarar av det bättre nästa vecka fast att det är många timmar. Jag vill klara av detta nu. Just nu vill jag leva men det vänder så fort, ikväll kanske man vill dö igen. Så jag försöker se allt bra nu och försöka hålla det vid liv. Men som sagt det vänder jävligt fort...

Alltså jag har en sån jävla ångest, är så nära att be dem släppa in mig på Psyk igen. Är fan i mej rädd för mig själv just nu. Rädd att göra något som jag sedan får ångra på ett eller annat vis.

Litar inte ett dugg på mig själv när jag har sådan ångest. Och jag vet fan inte hur jag ska bete mig. Glad i alla fall att jag har denna blogg som dagbok. Här kan jag skriva vad jag vill och när jag vill, sen om alla kan läsa detta det skiter jag i. Upp till var och en vad de läser eller inte läser. Men detta är ett sätt att hålla mig vid livet.

Vill verkligen inte gå på jobbet i morgon, för när jag får ångest där så får jag ångest för att jag just får ångest där. Mycket ångest det blev nu då. Jaja det är ju så det är.

Hade det inte inte varit för att jag har så jävla mycket räkningar så hade jag tamifan i mej hyrt en stuga i skogen nånstans och låst in mig där ett bra tag. Men nu har man avbetalningar på Csn, glasögon och psykräkning. Skulle behöva jobba 24 timmar per dygn och sju dagar i veckan just nu. Men klarar ju fan inte ens av att jobba 50% ju =,(

Jag vet snart inte om det är ångest eller om det är hjärtat som håller på att lägga av, men så ont som jag har i bröstet/bröstkorgen som jag har nu har jag inte haft på länge. Bara bita ihop och se glad ut. Alltid göra som alla andra säger och strunta i vad man själv känner/tänker.

Kan nån snälla ta bort det onda innan jag gör det själv på mitt vis. Jag orkar inte känna smärtan mer.....

Att sitta hemma med ångest är en sak

men att sitta på jobbet med ångest är en annan.

Ju mer ångest jag får på jobbet desto mer

vill jag bara försvinna från denna värld.

Ångesten gör så himla ont, hela bröstkorgen

känns som att den ska sprängas.

Snälla hjälp mig att få bort det onda.

Att tänka tillbaka på den tid som jag skadade

mig själv gör mig lugnare.

Att känna rakbladet köras in i huden och

se blodet rinna gör mig lugn.

Det är nog bara en tidsfråga innan det sker.

Svårast är nog att dölja dessa sår, men mina
sår innom mig är det ingen som ser.

Att jag gråter inombords är det ingen som kan se heller,

men det gör jag varje dag, men dessa tårar kommer

inte ut. De är fast med min sorg och hat.

Jag är så ledsen och arg så jag vill skrika ut det

och låta tårarna fara ner för min kind.

Men det går inte, inte ens om jag gör allt i min makt

att få ut dem så är de kvar inombords =(

Jag vet inte hur jag ska göra för att få gråta

på riktigt nån gång. Att gråta inombords gör så ONT.

Hur gör man???

Hur gör man att få gråta och få ut ilskan?? 

Går det ens att gråta? ilska är inga problem,

ilskan får jag ut lite varje dag.

Min kropp håller på att slitas sönder. Min själ vill

lämna min kropp och fara härifrån, men där

står jag själv i ett mörkt hål som inte tar slut...

Varför kan inte jag få leva och må bra?

Varför ska allt hända just mig?

Varför ska jag ta all skit?

Varför får jag inte dö?

Varför?

Varför?

Är det någon där ute som kan svara på det?

Skulle inte dro att nån kan hjälpa mig snart.

Planer finns för det ena och det andra.

Så varför inte ta ett kliv till så jag ramlar ner från stupet,

det krävs bara ett steg för att få dö...

Men varför är det så svårt att ta det steget???

Så jävla nära men ändå så jävla långt bort.

Men det är klart, nån måste ta skiten,

städa upp efter alla andras skit är jag tydligen bra på.

Men jag orkar inte det längre.

Vill ha en stuga mitt i ingen stanns där jag kan

få skrika och åter skrika. Men det går inte.

Jag får skrika inombords istället, för vem fan bryr sig??

Jag vill vara själv men samtidigt ha någon att krama när

det kan behövas, men det går inte.....

Önskar att jag vågar ta det där steget väldigt snart för att

ramla ner från denna jävla ångest klippa. Vill bli fri från

ångesten och smärtan.

Bara ett steg så är jag där, bara ett steg....

(Danish - Något är fel)

(Lizen - Ni känner inte mig)