Jag vet att jag velar mellan liv och död men så är mitt liv. Just nu känner jag att jag tar emot all hjälp jag kan få. Jag vill försöka leva vidare. Men jag vet inte om jag kanske skrämt bort de som har hjälpt mig. Känns som jag står själv i ett vägskäl, en del av mig vill gå till den mörka delen och den andra vill gå mot ljuset. Men det är så svårt att veta vart man ska gå. På torsdag ska jag gå och få prata med en på sjukhuset så det känns bra men samtidigt väldigt skrämmande. Jag är rädd vad som kommer hända och rädd att det ska bli som alla andra samtal. Jag har inge bra erfarenheter av samtalskontakt. Men jag är ändå så redo man kan bli för att ge det en chans.

Det finns en fin människa som har hjälpt mig mer än denne kanske tror. Att veta att denne har gjort allt för att jag ska kunna må bra gör mig glad. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka för all hjälp jag fått från denna fina människa. Tror allvarligt talat inte jag hade levt om denne inte hade hjälpt mig. Men är rädd att jag har skrämt bort denne. Jag är bra på sådant tyvärr =,(

Det som känns jobbigt nu är att jag känner att jag inte klarar av att jobba heltid nästa vecka, klarar knappt av halvtid nu. Får ångest bara att gå innanför dörrarna, vet inte varför det är bara så :(
Så jag hoppas att jag klarar av det bättre nästa vecka fast att det är många timmar. Jag vill klara av detta nu. Just nu vill jag leva men det vänder så fort, ikväll kanske man vill dö igen. Så jag försöker se allt bra nu och försöka hålla det vid liv. Men som sagt det vänder jävligt fort...