(Thomas di leva - vad är frihet)

Sitter här på min stol framför datorn och tänker på livet.

Vad är det man kämpar för egentligen?

Vi ska ändå dö någon gång, så varför inte nu?

Varför kämpa för något som ändå är

meningslöst. Kanske mår man bra innan man

dör av ålder men dit är det nog långt till.

Så varför inte få ett slut på det nu?

Alla säger att det finns ljusare tider, men det

är inget som jag har sett tyvärr...

Så jag önskar att jag fick somna in nu.

Jag kommer att få kämpa att leva för alla

andras skull. Men vem tänker på att jag kanske

inte vill leva...

Om det nu finns något att leva för, varför är det ingen som

visar att det finns mening med livet.

Nä det ända man gör är att man föds och kämpar med skolan,

kämpar med jobb och kämpar med livet och sen dör man.

Vad är det för mening undrar jag då....

Jag har försökt att ta livet av mig ett antar gånger.

Men alltid vaknat upp hemma fast oftast på intensiven,

sen har man hamnat på Psyk utan hjälp.

Nu när man vill ta emot hjälp så avbokar de hela tiden.

Nu har jag fått nog, nu har de fått leka klart med mig.

Jag ser inte det roliga i detta. Så sluta jävlas med mig.

Jag önskar ibland att jag inte hade nån sambo som brydde

sig, och att jag inte hade hjälp från jobbet. För om jag

inte skulle ha dem intill mig så lovar jag att jag hade tagit

livet av mig. Men det är så svårt att göra det nu när

jag har dem två i mitt liv. Jag har försökt straffa ut mig genom

att jag vill att de ska sluta bry sig så jag fick en anledning att

ta mitt liv, men jag klarar det inte nu när de finns i mitt liv.

Jag är glad att ni finns men det gör det svårt för mig att ta 

mitt liv. Så jag försöker hitta ett sätt så att de ska hata mig, 

allt hade varit så mycket bättre då. Allt skulle vara så lätt.

Men nu finns ni där och det är det som håller mig vid liv

just nu. För jag har planerat allt i minsta detalj ifall

de skulle försvinna ur mitt liv. För nu har jag en plan

hur jag ska ta mitt liv. Det finns en grej som inte är gjord

ännu, men det måste jag fixa snart. För min död ska inte

göra det besvärligt för de närstående, allt måste vara klar

innan det är dax. Men det lär inte vara så svårt.

Jag önskar att jag viste hur jag ska ta mig ur detta

mörker. Men finns det något ljus undrar jag.

Finns det något hopp för mig eller kämpar jag i onödan?

Jag kanske få må så här resten av livet så varför

inte få ett slut på det innan.

Är det någon som vet att ljuset finns dör ute någonstans

så är det dax att visa mig det nu innan det är försent.

Tänk om man kunde ta livet av sig på prov,

gillade man det inte så kunde man återvända.

Jag har varit nära döden ett par gånger men aldrig

fått gå till andra sidan. Det är nästan som att man

lever för att det ska jävlas med mig.

Vet inte om jag vill tillbaka till jobbet heller. Känns som

om jag brännt mina broar där. Den som bryr sig om mig där

är jag mest taskig mot känns det som. Jag bara förstör allt :,(

Nä jag tror jag ska sluta med medecinerna och försöka

få fram lite känslor, just nu känns det som att jag inte har

nå kännslor kvar. Jag orkar typ inte bry mig i något längre.

Orkar inte ens diskutera hemma heller. Det blir vad det blir.

Undra om det finns någon hjälp där ute, finns det hjälp

så är det dax att den dycker upp NU...

(Mange Hellberg - simma eller sjunk)

Idag har det varit en riktig dålig dag. Känns ju pissigt tanke på att det bara början på dagen än. Men kände på mig det här redan igår. Men känns ju jobbigt när man inte ens klarar av att jobba fyra timmar. Men men så är det i alla fall. Hoppas dagen blir bättre i morgon. Men det känns väldigt tungt just nu. Får väl ta ett varmt bad med tända ljus och en kall öl när jag kommer hem och hoppas på att dagen blir bättre.

Jobbigt att ha sådan ångest, man får liksom ingen luft känns det som och känns som att någon håller på att kväva en. Fattar inte vad det är som löser ut denna ångest hela tiden. Nu får det fan vara nog med skit. Önskar att allt blir bra och att få slippa ångesten. Men den blir bara värre och värre för varje dag. Finns det någon ände på all skit undrar jag.

Idag har jag haft ångest/panikångest hela dagen. Känns jävligt jobbigt.
Att qlltid ha denna ångest tar död på mig. Jag har hjärtklappning
Och dålig andning. Har även börjat försvinna mer och mer i mig själv.
Är inte alls med på noterna längre. Det är så att jag är
Mindre och mindre kontaktbar. Hur mycket tar inte det
På krafterna då???

Idag känner jag att jag kanske inte klarar av dagen i morgon,
Men jag ska göra mitt bästa och försöka gå på jobbet i alla fall
Men det är jobbigt att alla vet att jag mår dåligt,
Ångesten blir ju inte mindre för det omman säger så.
Nu ska jag ta lite mer medicin så jag klarar av resten av
Kvällen, lite jobbigt attha medicinen som styr mitt liv.
Känns som om jag aldrigmer kan köra bil. Att köra
bil gör att jag kan slappna av, men jag vågar inte
För att jag försvinner plus att jag blir väldigt
Trött av all medicin.

Tack och hej

Att de avbokar möten hela tiden gör mig arg. Men är det för att testa mitt tålamod så kan de sluta med det nu. FÖR MITT TÅLAMOD ÄR SLUT NU. Allt e precis som det alltid ha varit, får en tid men de avbokar hela tiden. Varför ens bry mig egentligen? Jag borde veta att det är så här det är. Nu vet jag inte hur jag ska jobba heller. Tror jag får sjukskriva mig på heltid innan detta är klart. Har haft ångest flera gånger nu för att jag ska ha möte men varje gång blir det avbokat. Så nu jar jag fått nog. Jag har inte haft så mycket självmordstankar på ett tag nu men nu har de kommit tillbaka. Men det är det där steget att göra det som är svårt, jag har allt hemma för att få somna in men det är så svårt ändå. Men ju mer jag blir förbannad eller får mer panikångest desto mer självmordstankar får jag. Ja jag vet att många tycker att det är fegt och egoistiskt men så är det inte. Det är ett stort steg att göra det. Så fegt är det inte. Och att det skulle vara egoistiskt är det inte heller, mer ego att leva för någon annan fast att man inte vill leva. Så kalla inte dem som tar livet av sig för fegt. Att svälja några tabletter är inte svårt men det är ett jobbigt steg om det måste gå så långt. Men det verkar inte bättre än att det är så det får bli.

Nu skiter jag i allt som har med samtal att göra.

Varje gång jag ska på samtal så blir det avbokat.

Så nu skiter jag i detta, har gett det så många chanser

nu så nu har jag fått nog.

Vad är det för jävla fel?? Det är då fan inte meningen att

jag ska på ska gå på samtal.

Detta gör mig riktigt förbannad, om en annan skulle avboka

ett möte så skulle det bli ett jävla liv. Men när de avbokar

så går det jävligt bra. HATAR dem..

Snart blir det att säga hej då för alltid.

Spelar ingen roll för någon hjälp får jag ju ändå inte....

Tack och hej