Hämtade posten nu och ser att räkningen från Psyk hade kommit, 1840:- så nu är jag skuldsatt igen då. Nu vet jag att jag kan dö....

Idag är det inge bra dag. Skulle lika gärna ha suddat ut denna dag. Är skit irriterad och less på allt. Tror fan jag gör slut på detta lidande nu. För jag orkar inte mera....

Idag var jag på jobbet, det var nog den jobbigaste dan hitentills. Har haft sån ångest så jag mått/mår illa. Känns som jag ska kräkas :(
Länge sedan jag hade en sån ångest. Hur det ska gå till veckan vet jag inte. Önskar att jag kunde få vara hemma tills jag fått en samtals kontakt och att ångesten hade dämpas. Men det går tyvärr inte :( Jag får gå på jobbet med massa ångest och må dåligt. Men helst av allt så vill jag bara dö. Vissa stunder så vill jag leva men vet inte varför. Men oftast känner jag att jag vill avsluta detta liv. Hade jag kunnat så hade jag nog lagt in mig på Psyk igen. Men tycker inte att jag fick någon hjälp där heller. Men kanske bäst ändå att ligga inne med uppsikt än att jag är hemma och skadar mig, vilket jag kommer att göra. Den smärta jag känner när jag har ångest går inte att beskriva i ord, därför vill jag flytta den smärtan till min arm eller någon annan stans. Vore det inte för två personer som bry sig så skulle ja inte levt idag, det är jag helt säker på. Skulle nån av dom två försvinna så kommer jag troligt vis att ta självmord. Det finns "många som bryr sig" säger de, men när det gäller eller händer något så finns ingen där helt plötsligt. Så är det alltid. Men en annan får skit när man inte kan eller orkar hjälpa alla andra. Jag har alltid hjälp alla, alltid struntat i hur jag mått. Jag har varit mamma åt min mamma, varit mamma till mina syskon, alltid hämtat och lämnat på dagis, alltid lagat mat, alltid tagit hand om mamma eller syskonen när de var sjuk. Men INGEN tog hand om mig. Så nu när jag mår dåligt så är det bara fel. Så det är inte konstigt att jag vill dö. För jag har levt mitt liv nu känns det som. Ibland drömmer jag mig bort att jag kunde vara mer i natur och vatten och få skrika ut all sin smärta och ångest. Men skulle man gå ut och skrika så är det väll alltid någon som tror att man håller på att dö eller nå. Nä tryck ner skiten och låtsas som att inget har hänt. Det är så man får leva nu för tiden.

Ibland undrar jag hur livet skulle ha sett ut om man inte levde i missbrukarfamilj och utan sexuella övergrepp. Hade jag blivit en annan människa med livsgnista... Eller skulle jag ändå velat dö??? Men det är en fråga man aldrig får något svar på.

Nu ska jag iallafall försöka vila lite om ångesten tillåter det. Hoppas på att aldrig vakna upp mera.

Tack och hej!!!