Känner mig nere och hängig igen. Sömnen har blivit dålig och sover ibland bara en timme per natt. Ångesten växer och det gör ont att leva vissa dagar.

Det som är konstigt är att för fem år sedan den 4 oktober så försökte jag ta livet av mig. Men misslyckades och hamnade på psyk. Den 2 oktober förra året så måde jag så jävla dåligt att jag inte ville leva, och hamnade på psyk.
Idag den 2 oktober börjar jag må dåligt igen och sömnen sviker mig. Ångesten börja växa sig starkare för varje dag som går.

Så nu undrar jag vad det är som ligger bakom mitt mående och varför börjar det bryta ut början av oktober? Vad är det som gör att jag är less på livet just denna månad... Är det något mer som har hänt i min barndom i oktober månad som jag har förträngt. Det är många frågor men ingen att prata med. Jo jag går på samtal, men ibland behöver man ha fler att dela med sig till. På så vis kanske man kan komma på vad det är som händer.

Saknar min förra "kolega" som jag vågade prata med. Men denne fick en annan plats att jobba på men inom samma företag. Tyvärr så känns det som om vi har tappat kontakten. Och det gör ont i mig för denne litade jag på till 300%. Men så är det alltid. Så fort man äntligen har hittat förtroende till en person så flyttar, slutar eller byter de tjänst. Ska sluta att lita på folk igen. Känns bara som ett misslyckande för mig varje gång. Då gör jag heldre illa mig själv och håller allt inom mig ån att bli besviken igen. Jag klarar inte av det mera.

OCH JAG HATAR OKTOBER!!!!

Ännu en dag med ångest. Har verkligen hamnat i en jävla svacka nu känner jag. Ångest och deprimerad är jag ständigt just nu. Känner fan ingen lust till något just nu. Undrar just om jag ska be läkaren sjukskriva mig på heltid istället. Sitta på jobbet som en jävla zombi är inte så kul. Känns dom om folk tittar snett på mig. Kanske syns det att jag mår skit fast att jag försöker dölja det. Men jag försöker göra mina uppgifter på jobbet men det är inte lätt när man är deprimerad och less på allt som har med livet att göra. Hoppas att jag kan få må bättre under semestern i alla fall annars känns den bortkastad. Men ska prata med läkaren till veckan och höra vad han har att säga om detta. Hade det inte varit så dålig vård på sjukhuset så hade jag lagt in mig själv. Men nu suger den där jävla vården. Mådde man inte dåligt innan så gör man det när man är där tyvärr. Det är bara att bita ihop som vanligt, inte konstigt att man har ont i käkarna jämt. Så jävla less på denna skit, less på att alltid må dåligt, less på ALLT.....

haft fruktansvärda dagar nu. Går inte att beskriva hur det känns i hela

kroppen när ångesten börjar äta upp en inefrån.

Att inte känna att man har kontrollen över sin egen kropp är hemskt.

Börjar bli riktigt irreterad på denna skit nu. Att inte få en enda lugn stund

i kroppen utan att det hela tiden är något skit som spökar i en.

Börjar få ångest för medicinen också, har fortfarande inte fått några

nya recept på mina läkemedel. Skickade in det den 27/5 och inte ens fått

ett jävla svar. Ska jag sluta med skiten då eller hur fan har de tänkt undrar

jag. Ska på samtal imorgon och då får fan hon se till att jag får nya recept. 

Det är inte direkt kul att proppa i sig en massa och mindre kul att behöva jaga

dem för att få ut dem. Idag när jag tog medicinerna som vanligt så blev jag yr

och svettig som jag brukar bli. Men idag häll jag på att svimma flera gånger.

Tänkte gå hem men jag kände att jag inte har råd att gå hem mera.

Så jag stapplade mig till en stol för att sätta mig, sen vinglade jag in till

matsalen för att fika, ännu en gång höl jag på att ramla ihop. Men som tur var

så klarade jag mig denna gång. Fan vad jobbigt om jag skulle svimma på jobbet.

Bättre att ramla ihop hemma där ingen ser eller ställer en massa jävla frågor.

Om inte biverkningarna slutar snart så måste jag sluta med dem. För jag ska

ha semester och jag ska kunna köra bil. Annars slutar jag med dem helt och få

ännu en ny medicin. SÅ JÄVLA LESS......

Måendet annars är inte heller så jävla bra. Ju mer ångest jag får desto mer

vill jag avsluta mitt liv. Ja jag vet att det är fegt och jävligt men det är så jag känner.

Jag är inte rädd för döden när det gäller mig själv. Men gäller det någon annan så

får jag panik. I alla fall när det gäller familjen eller någo nära vän. Så jag förstår ju

skräcken som alla känner för mig. Jag har ju prövat att ta livet av mig ett antal gånger.

Tror att de flesta som känner mig och står mig nära är ständigt orolig för att jag ska

göra det igen. Jag förstår dem men man tänker inte så mycket på det när det väl är

dax. Då gör man det bara utan att tänka. Hälften av gångerna som jag har försökt

har inte varit planerade, utan det är bara något som händer. Sen har jag haft vissa

gånger som jag har tänkt ut hur jag ska göra. Men alla dessa gånger har jag misslyckats

tyvärr. Vore skönt att ha haft det överstökat. Men nu är det som det är och jag kämpar

vidare. Mycket för min sambos skull. Hade jag inte haft min sambo så hade jag säkerligen

legat under någon jord eller blivit nån aska. Men jag kämar allt jag kan för min sambos skull.

Inte lätt men ännu är jag ju kvar och kan skriva hur jag känner på denna sida. Så länge

jag skriver här så finns jag ju kvar i livet. Orkar bara inte skriva varje dag nu mera.

Inte alla dagar som jag har chansen att skriva utan att min sambo ska märka något.

För denne vet inte om riktigt hur jag mår eller känner. Vill inte oroa denne i onödan

heller. Är det dax så kommer denne att få veta det på ett eller annat sätt. Men än

har jag inte gett upp fast att jag borde ha gjort det. Men sen har jag ett fint stöd

av en fin människa på jobbet också. Vill inte heller svika denne genom att ta livet av mig.

Inte ännu i alla fall. Som denne har kämpat för mig och varit vid min sida när jag har

varit som sämst. Då känns det ännu jobbigare att avsluta mitt liv. Tänk att två

personer kan hålla en vid liv så länge. Kanske inte för alltid men ändå

Har haft några dagar med fruktansvärt ångest. Jag har nästan inga mediciner kvar. Har skickat till läkaren om förnyade recep men har inte fått några än. Var över två veckor sedan jag skickade in dem. Så jag får leva med min ångest tills jag får ny medicin. Blir förbannad över att det ska ta sådan lång tid. Ska fan ta upp det när jag träffar läkaren nästa vecka. Tycker att det är fördjävligt att det ska ta sådan tid. Vissa mediciner ska jag ta regelbundet men det är jävligt svårt när man inte har några mediciner. Ska jag hålla på att bråka om detta varenda jävla gång så kan jag lika gärna sluta med skiten och må som jag gör i stället. Var på möte igår med f-kassan och jobbet i går. Tog upp lite om att jag kanske borde bearbeta det som har varit i mitt liv. Sa det till min sambo och denne ville inte ha mig hemma under den tiden om jag skulle bearbeta detta. Då får du åka in på psyk igen sa sambon då. Och det kan jag förstå. Risken är jävligt stor att jag blir riktigt förbannad och att jag förmodligen börjar skada mig igen. Att jag skär mig själv eller skadar mig på annat sätt är bara för att flytta smärtan som gör ont i mig till ett annat ställe. Det är därför jag alltid har skadat mig själv för att flytta smärtan till ett annat ställe på kroppen. Och jag behöver förmodligen allt stöd jag kan få då. Men jag kommer att stötta bort er alla men någonstans vill jag ha stöd. Jag är inte rolig att ha med att göra när jag börjar få tankar eller bilder av allt skit som har hänt mig. Nu har det varit ett par skit dagar på jobbet med massa stress, och stressen gör att jag får ångest, och ångesten förknippar jag med något annat som har hänt och blir då ångest på ångesten. Fan vad invecklat det blev nu. Men mitt liv är invecklat som fan. Jag vill gärna bearbeta all skit i mitt liv så man kanske kan gå vidare. Frågan är om det någonsin kommer att hända. Förmodligen så kommer jag fortsätta leva med skiten och fortsätta förtränga allt. Jag försöker hela tiden att hitta en andledning till att fortsätta leva. Men det ser så fruktansvärt mörkt ut. Som jag har skrivit tidigare. Det är som att gå in en lång mörkbtunnel och det finns inget utrymme att vända eller backa ut ur den. Så jag är liksom fast i den förbannade tunnel utan ett gnutta ljus. Så då är det fan inte lätt att vilja leva. Det är ingen annan än jag som vet vilket helvete mitt liv är. Det gör ju inte lättare när det är tufft att gå till jobbet. Vill vara hemma på heltid men vet att det inte är ett dugg bättre. Förmodligen kommer mitt mående bli ännu värre. Så jag sitter i en jävla sits. Hur fan ska jag gör???? Hur ska jag kunna börja leva på nytt och hitta livsgnistan???? Finns det något hopp eller ska jag göra slut på detta lidande? Varför gå igenom detta skit dag in och dag ut när jag lika gärna kan avsluta denna skit....

Har haft ett par dåliga dagar nu. Less på precis allt. Dör ju om jag ska åka på en sån där djup depression igen. Vet inte hur många gånger jag klara av att ta mig upp från dem. Känns som jag ger upp snart. Känner att jag inte har något att kämpa för. Har inte ens någon lust att gå på jobbet längre, så vad ska jag kämpa för undrar jag. Jag kan inte bara kämpa för min sambo heller. Kan inte vara lätt att leva med någon som är deprimerad jämt. Sen är det jävligt jobbigt att jag ska må dåligt dag in och dag ut för att jag äter medicin som gör att jag får massa biverkningar. Kan fan inte göra något, önskar jag kunde ta bilen och köra runt, runt. Enda gången jag kan känna mig fri är att åka bil, antingen köra själv eller bara att åka med. Men jag kan inte köra så mycket bil för att jag blir yr av medicinerna. Kan ju fan inte ens gå rakt många gånger. Folk skulle lätt tro att jag skulle vara full om de ser mig vingla fram. Men jag är inte full utan yr av medicinerna. Vet att jobbet vill att jag ska köra, hade jag mer än gärna gjort men det går bara inte. Kanske ska hyra in en chaför så jag får åka runt och rensa tankarna med lite hög musik. Jag älskade den tiden när jag kunde köra bil och vara chaför hela kvällarna och nätterna in på morgonen, vist de var fulla och dryga men jag fick sitta nercabbat och lyssna på hög volym. Mitt liv består av: gå till jobbet, handla, ta bussen hem, vila, äta, sova igen. Det är inte mycket till liv. Vill förändra mitt liv och vill gå ner i vikt, för jag tror att vikten har en stor roll i mitt mående. Men jag har inget stöd för det, men funderar på att göra en operation om jag orkar kämpa vidare. Vill inte min sambo stötta mig i det så skiter jag i det. Kan fan inte ha det så här längre. Lättast vore ju att få somna in och lämna all skit. Lämna dålig mående, lämna jobbet, lämna allt som hör livet till. Jag vill kunna vara glad, vilja vara kär, vilja umgås mer med vänner, vilja slippa medicinerna, vilja leva helt enkelt. Men som mitt liv har varit/är så känns det som att jag föddes för att ta en massa skit och bli utnyttjad på alla sätt och vis, att må dåligt. Undrar hur livet hade sett ut om jag sluppit allt som har varit/är.... Hade jag varit en glad och positiv människa eller hade jag varit den jag är nu ändå? Ja vem fan vet. Orka bry sig nå mera. Jag går längre och längre in i den svarta tunneln och det finns inte något utrymme för att vända. Det är alltså helt kört för att nå ljuset igen. TYVÄRR så är det så verkligheten ser ut och verkligheten kan vara jävlig.... Med det säger jag god natt. Och hoppas att vi hörs snart igen, om jag har tur att leva ett tag till....

Var ett tag sedan jag skrev nu men tyckte att det var dax igen. Har varit för lat för att skriva. Jag är ganska så less på mitt liv och på mitt jobb. Jag gör så gott jag kan på jobbet. Jag går till jobbet, jag tar medicin som jag inte får köra bil på. Men det finns en viss person av många andra, som tycker att jag bara sitter och inte gör något. Om hon bara viste hur jag kämpar för att gå till jobbet och att klara av att stanna kvar i livet. Det senaste halvåret har jag kännt att jag vill säga upp mig och sen hoppa framför en lastbil. Hon ger mig så fruktansvärt dåligt självförtroende. Om hon bara viste hur mycket hon skadar mig när hon blänger och säger "det finns vissa som bara sitter och inte gör något" . Det gör jävligt ont i mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Mitt självförtroende är på minus hundra just nu. Har man inge självförtroende så vågar man inte göra något, man är bara rädd att göra fel. Får se om jag orkar vara kvar. Annars säger jag upp mig och då tar jag nog mitt liv också. Då har jag inget att kämpa för. Så jag säger tack så jävla mycket för att du tog det lilla självförtroendet jag hade kvar. Hoppas att du njuter av segern. Fattar inte att en sådan fin människa som jag har sett henne som, kan vara så kall och elak. Många gånger vill jag bara gå till henne och fråga va fan hon vet vad jag går igenom. Vet hon det och gör detta så är hon då ingen god människa. Har gillat henne och tyckt att hon är en tuff brud, men tycker nog inte det längre. Tur jag har min chef som är snäll och omtänksam i stället. Men det gör ju inte så att jag känner att jag vill vara kvar varken i livet eller jobbet. Som sagt hoppas du njuter av det och kan leva med det.....

Varit med om något hemskt och det var nog det värsta jag varit med om i mitt liv. Äter medicin som göra att jag blir yr och så men det är något som jag kan stå ut med. Finns också en biverkning där man får halisnationer och det har jag inte tänkt så mycket på eftersom jag trodde inte att jag skulle hända mig. Men idag har jag ökat den med 100% och blev lite mer yr än annars. När jag kom hem så la jag och vilade som jag brukade. Drömmer mer och mer av medicinen. Men nu var jag vaken men kunde inte öppna ögonen men jag fick liksom tvångstankar och gjorde allt för att öppna ögonen och röra mig. Det tog ett bra tag innan jag kunde röra mig och få upp ögonen. Fy fan vilken panik jag hade när jag väl kom upp ur sängen. Nu vågar jag inte blunda och vila mera. När jag väl kom upp ur sängen så kollade jag av någon anledning på mina armar, där ser jag att jag har fått stora röda blamor så jag tittar i spegeln och hade samma i ansiktet. men efter en kort stund så var de borta. så jag såg tydlgen i synet/haluniserat. Undrar just vad som händer när jag ska öka den med 100% till nästa vecka :/ fortfarande i chock tillstånd tror jag. Har liksom haft panik sen jag vaknade. Är så jävla trött men vågar fan inte vila något mera. Får se om jag vågar sova inatt. Har haft så här en annan gång med, men då var det en sömntablett som man fick halisnationer av. Och då gick det så långt att jag var ute och gick och så och flydde från gubbar och figurer som inte fanns. Och jag var inte medveten om vad jag gjorde heller. Men detta är nog värre eftersom jag är medveten om vad som händer och sker. Kan bli en jobbig helg detta. Tur att sambon inte jobbar helger för då finns sambon ifall jag skulle få ett till sånt här anfall...

Det har varit tungt i ett par veckor nu. Vissa dagar vill jag bara lägga mig ner och dö vissa dagar är det bättre. Det går upp och ner hela tiden. För det mesta så mår jag dåligt av medicinen som jag tar. Men det går väl över kan jag ju hoppas. För jag har ju ingen lust att gå och vara yr och må dåligt. Men jag ger det en chans tills jag har ökat klart och ett par veckor till efter sista ökningen. Men blir det inte bättre efter det så slutar jag nog med dem också. Att det ska vara så svårt att hitta en medicin som funkar. Hoppas att måendet blir bättre, för som jag har haft det de senaste tre veckorna vill jag inte ha. För en vecka sen så skulle jag kunna ge upp allt, så dålig var jag då. Men mår lite bättre nu efter en veckas ledighet. Snart är det helg igen så det är ju skönt. Lagom tills jag ska öka medicinen igen.