Kjell Käpp Eriksson

Några måste skiljas, för någon måste gå.
Det är svårt att fatta, men det är ändå så.
Nån ska bli en ängel, kanske sjunga i en kör,
sitta på en molnkant, så där som änglar gör.

Hej då! Hej då - tills vi ses igen!
Hej då! Hej då! Dags att gå, min vän.

Ja, någon måste lämna och några stanna kvar.
Fråga inte varför, för det finns inget svar.
Klart att man är sorgsen, men kanske lite glad ändå,
för allt som man fått dela, och kunnat ge och få.

Hej då! Hej då - tills vi ses igen!
Hej då! Hej då! Sjung för kärleken!

Snart sjunger det en ängel för oss här nedanför,
och om vi bara lyssnar så tror jag att vi hör.
Och tvärs igenom molnen, om vi kisar lite grann,
så kan vi säkert se och vinka åt varann.

Hej då! Hej då - tills vi ses igen!
Hej då! Hej då! Hälsa himmelen!

Hej då! Hej då - tills vi ses igen!
Hej då! Hej då! Sjung för kärleken! Hälsa himmelen!

Nu har man varit hemma och vilat lite. Är så jävla trött så det svider i ögonen. Men jag kunde inte vila i ett streck utan jag vaknade 100 gånger och alltid orolig. Mår fortfarande dåligt men jag lyckades äta två mackor när jag kom hem och det vet jag inte när jag gjorde det sist. Så det är väl bra, eller? Men fortfarande slö och less. Less på att må så här. Vill så gärna må bra nu. Det lev inge samtal förra veckan och nu i veckan så ringer de och byter tid. Så jag vet inte om jag ska ringa och säga att jag inte kommer. Är ju så jävla seg på eftermiddagarna så jag lär inte få ut något från denna gång heller. Men får väl se om man orkar ta sig iväg på det ändå. Skulle behöva göra fler ärenden på sjukhuset ändå. Nu blir det att ligga i soffan och vänta på att min sambo ska sluta någon gång. Många sena kvällar nu. Lär förmodligen skriva snart igen. Denna blogg blir nog ganska aktiv så länge jag mår dåligt.

Ännu en riktig skit dag. Sitter på jobbet och känner mig helt veck. Höjt vissa mediciner igen så jag är helt slut. Varför kan man inte få må bra någon gång. Vill kunna känna glädje och lycka igen. Men vägen dit känns jävligt lång. Kommer jag någonsin att komma dit så man får må bra? Just nu sitter jag och väntar på att få gå hem någon gång. Är så fruktansvärt less på allt. Borde prata med mina kolleger och chef angående mitt mående. Men orkar inte ens det. Nä tvinga sig själv att vara kvar i 50min till så kan jag gå hem och lägga mig igen. Min livslåga har brunnit ut...

Jag mår piss dåligt som aldrig förr. Nu fick jag ett tragiskt besked på det med. Vet snart inte vart jag ska ta vägen. Orkar fan inte med all denna jävla skit. Kan man inte få må bra och få bra besked en endaste jävla gång. Nu vart jag ännu mer sugen på att skita i jobbet och allt annat. Min sambo får ta mycket skit och jag kan inte visa min kärlek till min sambo på samma sätt nu när jag mår dåligt. Tråkigt att min sambo ska behöva stå ut med allt. Vet inte vad jag ska göra. Svårt att visa sann kärlek när man mår piss. Önskar att min sambo hade någon att prata med, men istället så står min sambo själv mitt i allt som sker. Vad kan jag göra anurlunda så att det blir bra igen? Finns inte ord hur mycket min kropp skriker efter omvårdnad och till må bra grejer. Men det är svårt när ens kropp är i tusen bitar. Att försöka lappa ihop alla dem bitarna igen är inte lätt. Alla ärr som inte läker ihop utan de blir större och större. Vad finns det då att göra. Vill försvinna från den här grymma världen och aldrig återvända till den igen.....

Fattar inte att man kan må så här dåligt. Ska man behöva stå ut med hur mycket som helst? Tankarna snurrar 24 timmar om dygnet aldrig nån vila eller ro. Hoppas verkligen att det kommer en bra dag snart. Annars så orkar jag nog inge mer. Funderar att sjukskriva mig men känns fult att ljuga om varför man är hemma också. Får så dåligt samvete. Varför har man ens ett samvete??? Jag vill få ett slut på det här nu. Så jävla segt allting, får aldrig vila upp mig känns det som. Men ändå gör jag inte så jävla mycket mer än att vila efter jobbet, men känner mig ändå inte utvilad. Känns som man har sprungit fort som fan rak in i en järnvägg och fallit totalt i botten. Nån varnings klocka måste det vara när jag känner mig så nere och inte får i den mat jag behöver. Som jag skrev innan idag. Jag mår nog sämre nu än när jag åkte in på psyk. Sen att jag försöker hålla humöret uppe på jobbet och försöker skämta bort allt är en annan sak. Men egentligen mår jag piss och vill dra täcket över huvudet och gå och dö. Får väl se hur det går framöver.

Har fan inga bra dagar nu ja. Känns som jag lika gärna skiter i allt. Har ingen lust med något längre. Orkar ju fan inte ens vara på jobbet. Funderar skarpt på att sjukskriva mig ett tag. Men vet inte ens om det är lönt med det ens. Varför måste man må så här jävla dåligt jämt för? Räcker det inte med det dåliga måendet man redan har. Nä då ska man ha ännu sämre mående och må ännu mer piss. Alla säger att man får inte mer än vad kroppen klarar av. Men det kan jag säga att så är det fan inte, har fått 100gånger mer än vad min kropp klarar av just nu. Idag fick jag till och med tvinga i mig mackorna på jobbet till fikat. Har ingen energi till att äta ens. Om detta fortsätter så slutar det väl på psyk igen om jag har otur. Men jag är jävligt bra på att ljuga och låsas att allt är bra fast att kroppen är i tusen bitar. Men det är inget som syns så jag kör på så tills jag inte orkar mer. Jag gör så gott jag kan och försöker kämpa emot allt skit men det känns jävligt tungt nu. Om jag bara visste hur jag skulle göra för att orka kämpa med mitt liv. Mår nästan sämre nu än när jag blev inlagd på psyk. Ge mig mod och ork att fortsätta kämpa......

Fattar inte vad det är för fel. Har känt mig jävligt nere ett bra tag nu. Varit ledsen och irriterad på allt. Det är som om min livslust har tagit slut. Har även känt för att gå till läkaren så att jag kan bli sjukskriven på heltid så jag kan vara hemma och skita i allt. Orkar inte göra ett skit orkar inte ens äta längre, blir oftast ändå illamående när jag äter. Oftast äter jag 1,5dl fil på morgonen sen Så två mackor till 08.30 Sen brukar jag inte få i mig något mera under dagen. Orkar inte heller umgås med någon och ringer aldrig till någon längre. Det är som om jag har gett upp allt. Det måste ske ett under om detta ska vända. Eller någon som verkligen kan övertyga mig att fortsätta leva. Just nu orkar jag inte bry mig i något längre. Det värsta är väl att jag inte orkar bry mig i något längre. Att veta att jag står på ruta ett igen i måendet. Döds längtan är enorm, orkar inte kämpa längre. Vill kämpa för min sambos skull men vet inte om jag orkar längre. Att ens kliva upp på morgonen och gå på jobbet är ett helvete. Vet inte hur många gånger jag hinner tänka på att jag ska ringa min chef och sjukskriva mig innan jag har kommit iväg. Det är samma visa varje morgon. Orkar inte bry mig längre. Borde kanske prata med min chef om hur det ligger till men kanske är onödigt det med fast att jag vet att jag kan prata med denne. Önskar jag hade någon vettig person att prata med. Någon som kan förstå och komma med råd, men att ta första steget att prata med någon är jag skitdålig på. Så jag skiter väl i det med. Jag vet allvarligt inte vad jag ska ta mig till. Kanske är det för sent att göra något, gnistan kanske är slut nu. Blir jag borta från jobbet någon dag framöver så har det gått för långt, då har jag nog gett upp. Men ska försöka kämpa vidare men orkar man inte så orkar man inte, så är det bara.

Vart jag mig i världen vänder - Den Svenska Björnstammen