Att berätta för familjen om självmordstankarna var det nog det värsta jag har gjort. 

Nu har man blottat sig helt och det är ingen hemlighet längre.

Men jag fick ju inte mindre självmordstankar utan mycket mera, 

Till och med när jag tar lugnande för ångesten så tar jag nästan det dubbla 

av medicinen eller mer för att bli riktigt lugn. Fattas ju bara att man skulle få 

somna in nu också.

Pratade med en god vän nyss. Denne gav mig ännu mer dåligt samvete. 

Denne sa att om jag lämnar detta liv så kommer alla att sörja. Har ju 

tänkt så men har tänt att det går över fort. Men nu fick jag ännu mer dåligt 

samvete. Men vet inte om det hjälper mig att inte göra något dummt.

Just nu är jag rätt flummig men suget att ta mer lugnande är stark. 

Inte så långt bort innan jag gör det nu....

Nu är det gjort, nu har jag gjort det. Jag har berättat för familjen om mina självmordstankar. Det värsta jag har gjort i mitt liv. Nu är det ingen hemlighet längre. Var det rätt eller fel? Nu kommer jag att ha alla ögon på mig igen. Men får väl skylla mig själv också. Men tankarna blev ju inte mindre för det utan värre :'(

Sitter i min lägenhet i mörkret och lyssnar på musik.

Kännslan att sväva iväg med musiken och

känna rakbladets sång sväva iväg runt min arm

Att känna värmen av blodet är så sövande

Så skönt att man bara kan dö.

Tar en kal öl och känner hur den rinner ner för min torra strupe

Hur den livar upp gammla minnen i mit liv.

Känner mig hög av all energi jag får av allt lugnande. 

Nu fattas det bara att lägga sig ner och somna in.

Att få känna att man lägger sig på molnen och att sväva iväg

till friheten och lugnet

Fan i helvete vad jag inte är mig själv just nu.

Mår så fruktansvärt dåligt och ser allt i svart.

Arg på allt och slår snart sönder mina nävar helt och hållet.

Vad ska jag göra, länge sedan jag kände mig så här arg. Och vet inte varför det är så heller.

Tagit lugnande och det hjälper inte. Kan inte ta mer nu heller för då blir jag väl frestad att ta för mycket.

Pulsen är så hård att den snart hoppar ur kroppen på mig och jag är så irriterad på ALLT OCH ALLA...

Antingen gör jag slut på detta helvete eller så kommer jag att börja skära mig igen för att få lite lugn.

För jag blir oftast lugn när jag skär mig. 

Önskar jag inte hade något ansvar över någon annan och känna skuld. Annars hade jag gjort slut på detta.

JAG ORKAR INTE MER!!!!!

Om jag bara hade någon att försöka bolla med, men det har jag inte och vet inte om jag kan öppna upp mig heller.

Nä varför ska man få må bra?

Jag känner mig så sorgsen och tom i mig själv så det gör ont. Känner som allt innom mig har dött men ändå kämpar jag mot VADÅ?

Kanske ska hoppa framför en bil eller något så det ser ut som en olyckshändelse. Då behöver jag inte ha lika dåligt samvete mot någon. Varför föddes jag med samvete, det ställer till ett helvete för mig. Men har man lidit hela sitt liv så varför inte fortsätta att lida. Lycka kommer jag aldrig att få, inte i detta liv.

Fy fan vilken jävla morgon. Vaknar av att jag haar värsta ångesten från helvetet. 

Så det ända jag känner när jag vaknar är att jag inte vill något mera. Och den kännslan är stark. 

Kommer jag inte bli sjukskriven från jobbet ett par veckor till så kommer jag nog förmodligen göra något dumt. 

Då kommer jag att försöka ta mitt liv framför läkaren det kan jag lova. 

Jag klarar inte av att gå till jobbet nu när det äår som det är. Jag behöver väl inte bli ovänn med alla på 

jobbet bara för att man mår dåligt. Tycker inte jag i alla fall.

Skrev ett mail till en vän för några dagar sedan, och det var inge snällt mail. Vet inte om jag borde skriva ett nytt och be om ursäkt. Men vill inte att det blir värre än det är heller ju. Lätt att man skriver precis som man känner. 

När man gör det så är det kanske lätt att vara för ärlig. Så jag vet inte hur jag ska göra. Kanske låta det vara.

Vet inte vart jag ska ta vägen snart med all min ångest och dödslängtan.

Tänk om det kunde vara lätt för en gångs skull. Men varför i helvete ska det vara det?