Snälla kan någon ta mig härifrån så man slipper all smärta och ångest. Kan inte nån göra så att man glömmer vad som har hänt i livet så man kan gå vidare. Längtan bort blir starkare och starkare för varje timme. Ångesten äter upp mig innefrån så snart är jag bara ett skal. Jag vet nu hur jag ska göra det om jag gör det. Men säger inte vad och vart. Vill bara att allt ska försvinna så man slipper känna det så här. Vad är det för fel på en. FAN... Sen jag föddes så har jag fått stått ut med en hel jävla del i livet och allt är så jävla illa att man vill DÖ..... Varför tar inte skiten slut, varför kommer det hrla tiden nya saker som gör att jag mår dåligt. Vad var det för mening att jag kom till i livet? Var det bara för att man ska vara som en jävla slagpåse mm.

LÅT MIG DÖ FÖR FAAANNN!!!!!!!

Alltså vad är det som händer. Det är något stort på gång nu eftersom jag stöter bort alla som bryr sig och tycker om mig. Det var precis så här jag gjordet för ett par år sedan när jag försökte ta mitt liv. 

Även då tryckte jag bort de som stod mig nära. Det gjorde jag då för att det skulle bli lättare för mig att begå självmord. Ville inte ha någon som brydde sig då för jag ville inte ha något dåligt samvete mot någon. 

Jag skrev ett mail till en vän idag. Inte så snällt mail eftersom jag skrev massa dumma saker i det, där jag skrev att det kunde vara sista gången jag skrev till denne i livet. Hur snällt är det... Jag skulle ha låtit bli att skriva just det. Hade varit bättre om denne inte viste något om detta. Kanske vart denne ledsen och sårad över det jag skrev eller så låtsades denne inte om det. Jag vet inte men det var inte så smart att skriva så kanske. Men samtidigt var det så jag kände då och varför ljuga mitt i ett mail där man annars är ärlig i. Nä kanske inte var så dumt att skriva så ändå. 

Jag brukar inte säga om jag har planerat något när jag ska ta livet av mig, utan det händer bara. Nu har jag haft hur mycket funderingar och tankar som helst hur jag ska göra det och vart jag ska göra det. Det är olikt mig, för annars är det inget jag planerar utan bara gör det. 

Att skära sig själv saknar jag. Att få känna smärtan när bladet tränger egenom huden och blodet börjar rinna ner från såret, att känna en värme tränga egenom ens kropp är så jävla ljuvligt. Jag vet inte vad det är med att skära sig men det ger en jävligt lugnande efekt och jag SAKNAR det...

Nu är det nära till något. Något som inte är så bra, det känner jag på mig.

Måste prata med min sambo och alla runt omkring mig och berätta på riktigt hur jag mår och känner mig.

Det är inte merän rätt att berätta att jag lever med självmordstankar och att det är väldigt starka just nu.

Det är så mycket jag borde göra, men kommer aldrig till skott.

Just nu lutar det till en inläggning eller att någon tar mina mediciner och ger mig dem när jag behöver dem. 

Men samtidigt är det ett stort misslyckande om det ska behöva bli så. Hur jag än gör så blir det ett misslyckande. 

Funderar hela tiden på hur jag ska kunna få det här negativa skiten ur min skalle, men hur jag än gör så kommer den skiten tillbaka. Hur i helvete ska man kunna tänka positivt då undrar jag då såklart.

Så jävla less på den här skiten. Önskar att jag aldrig kommit till i livet.

Har varit en förjävlig dag idag med. Var arg och irriterad redan när jag klev upp i morse. 

Jag hamnat i någon jävla djup svacka just nu. Less på allt, så fort jag ser människor 

vill jag bara skrika och göra så de försvinner från mig. Vill vara själv just nu. Jag klarar inte av 

en massa människor just nu. Det är ju fan knappt att jag klarar av mig själv just nu. 

Men jag kommer inte till jobbet ett tag. Jag måste få vara hemma och finna mig själv. 

Jag vägrar att läggas in och jag vet att det skiljer bara ett litet skör tråd innan jag hamnar där igen. 

Jag går på samtal regelbundet och den kontakten är faktiskt bra. Mycket lugn och ingen tvång till 

något. Kontakten är väldigt bra som lyssnar på mig och höra vad jag vill och känner. 

Innan jag var på samtal så var det inte en jävel som lyssnade på mig vad jag ville och kände. 

Detta är första kontakten som tar sig tid ordentligt med mig och det känns bra. 

Men jag vet inte om det räcker till just nu. För drygt ett år sedan så hamnade jag i en 

sån här svacka, och jag tror att denna är värre än förra. För förra gången var det mer att 

jag inte fick sova alls. Men det får jag ju göra nu.

Ännu en dag som jag villar på dan och drömmer om att jag tar massa tabletter och somnar in. 

som igår så vaknar jag upp och inser att det var ännu en dröm.

Har så konstig känsla i kroppe eller vet inte om det är en känsla heller. Men det känns som 

om hela min kropp, inne i min kropp är aldeles tom och svart. Det är som att jag inte är en 

levande människa längre. Att få den känslan att vara ett tomt skal gör ont i en.

Jag känner sorgen och den sliter mig i stycken för att jag inte kan få ut den i tårar.

Det gör så ont att känna att hela kroppen gråter utan att jag kan göra något. 

Och det känns fruktansvärt. Men jag tror att det beror på att vi inte fick gråta som barn. 

Det var fult att gråta, grät man så fick man skäll. Nä istället ska man få ut den känslan på 

något annat sätt. Så om någon slog mig så skulle jag inte gråta utan slå tillbaka. Och det 

gjorde jag och det blev min vardag. Jag grät aldrig men slogs varje dag istället.

Det är så mycket som händer som jag inte har kontrol över. Och det gör mig frustrerad och arg. 

och det får mig att käånna mig världelös och på det så vill jag ta livet av mig. 

Om jag ska vara helt jävla ärlig mot mig och alla så är det inte alls långt bort innan jag 

gör något igen. Är så fruktansvärt less på livet, less på att alltid behöva kämmpa till 

något som jag aldrig kan känna eller få. Less på att bli lurad på livet just nu. Ett stort 

jävla skämt är det hela.

Jävla förbannade skit liv

Har varit en förjävlig dag idag med. Var arg och irriterad redan när jag klev upp i morse. 

Jag hamnat i någon jävla djup svacka just nu. Less på allt, så fort jag ser människor 

vill jag bara skrika och göra så de försvinner från mig. Vill vara själv just nu. Jag klarar inte av 

en massa människor just nu. Det är ju fan knappt att jag klarar av mig själv just nu. 

Men jag kommer inte till jobbet ett tag. Jag måste få vara hemma och finna mig själv. 

Jag vägrar att läggas in och jag vet att det skiljer bara ett litet skör tråd innan jag hamnar där igen. 

Jag går på samtal regelbundet och den kontakten är faktiskt bra. Mycket lugn och ingen tvång till 

något. Kontakten är väldigt bra som lyssnar på mig och höra vad jag vill och känner. 

Innan jag var på samtal så var det inte en jävel som lyssnade på mig vad jag ville och kände. 

Detta är första kontakten som tar sig tid ordentligt med mig och det känns bra. 

Men jag vet inte om det räcker till just nu. För drygt ett år sedan så hamnade jag i en 

sån här svacka, och jag tror att denna är värre än förra. För förra gången var det mer att 

jag inte fick sova alls. Men det får jag ju göra nu.

Ännu en dag som jag villar på dan och drömmer om att jag tar massa tabletter och somnar in. 

som igår så vaknar jag upp och inser att det var ännu en dröm.

Har så konstig känsla i kroppe eller vet inte om det är en känsla heller. Men det känns som 

om hela min kropp, inne i min kropp är aldeles tom och svart. Det är som att jag inte är en 

levande människa längre. Att få den känslan att vara ett tomt skal gör ont i en.

Jag känner sorgen och den sliter mig i stycken för att jag inte kan få ut den i tårar.

Det gör så ont att känna att hela kroppen gråter utan att jag kan göra något. 

Och det känns fruktansvärt. Men jag tror att det beror på att vi inte fick gråta som barn. 

Det var fult att gråta, grät man så fick man skäll. Nä istället ska man få ut den känslan på 

något annat sätt. Så om någon slog mig så skulle jag inte gråta utan slå tillbaka. Och det 

gjorde jag och det blev min vardag. Jag grät aldrig men slogs varje dag istället.

Det är så mycket som händer som jag inte har kontrol över. Och det gör mig frustrerad och arg. 

och det får mig att käånna mig världelös och på det så vill jag ta livet av mig. 

Om jag ska vara helt jävla ärlig mot mig och alla så är det inte alls långt bort innan jag 

gör något igen. Är så fruktansvärt less på livet, less på att alltid behöva kämmpa till 

något som jag aldrig kan känna eller få. Less på att bli lurad på livet just nu. Ett stort 

jävla skämt är det hela.

Jävla förbannade skit liv

Nu är det inte nådigt. Idag har jag önskat livet av mig ett antal gånger.

Känns som hela mitt liv är ett skämt eller en lång inspelning av dolda kameran.

Har då aldrig varit med om mer kränkande i hela mitt liv förutom övergreppen.

Det som är lite komiskt är när jag vilar nu på dan så drömde jag att jag tog en massa tabletter och att jag kännde mig så fridfull innan jag somnade in. Gissa om man blir paff när man vaknar och fattar att det bara var en dröm. Nä man kanske ska ta lite piller så man slipper detta liv. Man räcker inte till för andra och speciellt inte för en själv. Varför ska man då plåga sig själv att kämmpa när det ändå inte blir bättre.

Är bra sugen på att ta en massa tabletter. För det märker man inte av, man bara somnar och typ somnar in i sömnen. Det vore ju helt jävla underbart. Längtan är så stor att jag är nära att göra det nu.

Känner att jag står själv utan hjälp från alla. Ingen hjälp av läkare, inte av jobbet som innan, inte från någon. Jag klarar det inte själv längre. Vart ska detta sluta? Blir det ingen förändring snart så orkar jag inte med längre. Då gör jag slut på detta lidande