haft fruktansvärda dagar nu. Går inte att beskriva hur det känns i hela

kroppen när ångesten börjar äta upp en inefrån.

Att inte känna att man har kontrollen över sin egen kropp är hemskt.

Börjar bli riktigt irreterad på denna skit nu. Att inte få en enda lugn stund

i kroppen utan att det hela tiden är något skit som spökar i en.

Börjar få ångest för medicinen också, har fortfarande inte fått några

nya recept på mina läkemedel. Skickade in det den 27/5 och inte ens fått

ett jävla svar. Ska jag sluta med skiten då eller hur fan har de tänkt undrar

jag. Ska på samtal imorgon och då får fan hon se till att jag får nya recept. 

Det är inte direkt kul att proppa i sig en massa och mindre kul att behöva jaga

dem för att få ut dem. Idag när jag tog medicinerna som vanligt så blev jag yr

och svettig som jag brukar bli. Men idag häll jag på att svimma flera gånger.

Tänkte gå hem men jag kände att jag inte har råd att gå hem mera.

Så jag stapplade mig till en stol för att sätta mig, sen vinglade jag in till

matsalen för att fika, ännu en gång höl jag på att ramla ihop. Men som tur var

så klarade jag mig denna gång. Fan vad jobbigt om jag skulle svimma på jobbet.

Bättre att ramla ihop hemma där ingen ser eller ställer en massa jävla frågor.

Om inte biverkningarna slutar snart så måste jag sluta med dem. För jag ska

ha semester och jag ska kunna köra bil. Annars slutar jag med dem helt och få

ännu en ny medicin. SÅ JÄVLA LESS......

Måendet annars är inte heller så jävla bra. Ju mer ångest jag får desto mer

vill jag avsluta mitt liv. Ja jag vet att det är fegt och jävligt men det är så jag känner.

Jag är inte rädd för döden när det gäller mig själv. Men gäller det någon annan så

får jag panik. I alla fall när det gäller familjen eller någo nära vän. Så jag förstår ju

skräcken som alla känner för mig. Jag har ju prövat att ta livet av mig ett antal gånger.

Tror att de flesta som känner mig och står mig nära är ständigt orolig för att jag ska

göra det igen. Jag förstår dem men man tänker inte så mycket på det när det väl är

dax. Då gör man det bara utan att tänka. Hälften av gångerna som jag har försökt

har inte varit planerade, utan det är bara något som händer. Sen har jag haft vissa

gånger som jag har tänkt ut hur jag ska göra. Men alla dessa gånger har jag misslyckats

tyvärr. Vore skönt att ha haft det överstökat. Men nu är det som det är och jag kämpar

vidare. Mycket för min sambos skull. Hade jag inte haft min sambo så hade jag säkerligen

legat under någon jord eller blivit nån aska. Men jag kämar allt jag kan för min sambos skull.

Inte lätt men ännu är jag ju kvar och kan skriva hur jag känner på denna sida. Så länge

jag skriver här så finns jag ju kvar i livet. Orkar bara inte skriva varje dag nu mera.

Inte alla dagar som jag har chansen att skriva utan att min sambo ska märka något.

För denne vet inte om riktigt hur jag mår eller känner. Vill inte oroa denne i onödan

heller. Är det dax så kommer denne att få veta det på ett eller annat sätt. Men än

har jag inte gett upp fast att jag borde ha gjort det. Men sen har jag ett fint stöd

av en fin människa på jobbet också. Vill inte heller svika denne genom att ta livet av mig.

Inte ännu i alla fall. Som denne har kämpat för mig och varit vid min sida när jag har

varit som sämst. Då känns det ännu jobbigare att avsluta mitt liv. Tänk att två

personer kan hålla en vid liv så länge. Kanske inte för alltid men ändå

Har haft några dagar med fruktansvärt ångest. Jag har nästan inga mediciner kvar. Har skickat till läkaren om förnyade recep men har inte fått några än. Var över två veckor sedan jag skickade in dem. Så jag får leva med min ångest tills jag får ny medicin. Blir förbannad över att det ska ta sådan lång tid. Ska fan ta upp det när jag träffar läkaren nästa vecka. Tycker att det är fördjävligt att det ska ta sådan tid. Vissa mediciner ska jag ta regelbundet men det är jävligt svårt när man inte har några mediciner. Ska jag hålla på att bråka om detta varenda jävla gång så kan jag lika gärna sluta med skiten och må som jag gör i stället. Var på möte igår med f-kassan och jobbet i går. Tog upp lite om att jag kanske borde bearbeta det som har varit i mitt liv. Sa det till min sambo och denne ville inte ha mig hemma under den tiden om jag skulle bearbeta detta. Då får du åka in på psyk igen sa sambon då. Och det kan jag förstå. Risken är jävligt stor att jag blir riktigt förbannad och att jag förmodligen börjar skada mig igen. Att jag skär mig själv eller skadar mig på annat sätt är bara för att flytta smärtan som gör ont i mig till ett annat ställe. Det är därför jag alltid har skadat mig själv för att flytta smärtan till ett annat ställe på kroppen. Och jag behöver förmodligen allt stöd jag kan få då. Men jag kommer att stötta bort er alla men någonstans vill jag ha stöd. Jag är inte rolig att ha med att göra när jag börjar få tankar eller bilder av allt skit som har hänt mig. Nu har det varit ett par skit dagar på jobbet med massa stress, och stressen gör att jag får ångest, och ångesten förknippar jag med något annat som har hänt och blir då ångest på ångesten. Fan vad invecklat det blev nu. Men mitt liv är invecklat som fan. Jag vill gärna bearbeta all skit i mitt liv så man kanske kan gå vidare. Frågan är om det någonsin kommer att hända. Förmodligen så kommer jag fortsätta leva med skiten och fortsätta förtränga allt. Jag försöker hela tiden att hitta en andledning till att fortsätta leva. Men det ser så fruktansvärt mörkt ut. Som jag har skrivit tidigare. Det är som att gå in en lång mörkbtunnel och det finns inget utrymme att vända eller backa ut ur den. Så jag är liksom fast i den förbannade tunnel utan ett gnutta ljus. Så då är det fan inte lätt att vilja leva. Det är ingen annan än jag som vet vilket helvete mitt liv är. Det gör ju inte lättare när det är tufft att gå till jobbet. Vill vara hemma på heltid men vet att det inte är ett dugg bättre. Förmodligen kommer mitt mående bli ännu värre. Så jag sitter i en jävla sits. Hur fan ska jag gör???? Hur ska jag kunna börja leva på nytt och hitta livsgnistan???? Finns det något hopp eller ska jag göra slut på detta lidande? Varför gå igenom detta skit dag in och dag ut när jag lika gärna kan avsluta denna skit....

Har haft ett par dåliga dagar nu. Less på precis allt. Dör ju om jag ska åka på en sån där djup depression igen. Vet inte hur många gånger jag klara av att ta mig upp från dem. Känns som jag ger upp snart. Känner att jag inte har något att kämpa för. Har inte ens någon lust att gå på jobbet längre, så vad ska jag kämpa för undrar jag. Jag kan inte bara kämpa för min sambo heller. Kan inte vara lätt att leva med någon som är deprimerad jämt. Sen är det jävligt jobbigt att jag ska må dåligt dag in och dag ut för att jag äter medicin som gör att jag får massa biverkningar. Kan fan inte göra något, önskar jag kunde ta bilen och köra runt, runt. Enda gången jag kan känna mig fri är att åka bil, antingen köra själv eller bara att åka med. Men jag kan inte köra så mycket bil för att jag blir yr av medicinerna. Kan ju fan inte ens gå rakt många gånger. Folk skulle lätt tro att jag skulle vara full om de ser mig vingla fram. Men jag är inte full utan yr av medicinerna. Vet att jobbet vill att jag ska köra, hade jag mer än gärna gjort men det går bara inte. Kanske ska hyra in en chaför så jag får åka runt och rensa tankarna med lite hög musik. Jag älskade den tiden när jag kunde köra bil och vara chaför hela kvällarna och nätterna in på morgonen, vist de var fulla och dryga men jag fick sitta nercabbat och lyssna på hög volym. Mitt liv består av: gå till jobbet, handla, ta bussen hem, vila, äta, sova igen. Det är inte mycket till liv. Vill förändra mitt liv och vill gå ner i vikt, för jag tror att vikten har en stor roll i mitt mående. Men jag har inget stöd för det, men funderar på att göra en operation om jag orkar kämpa vidare. Vill inte min sambo stötta mig i det så skiter jag i det. Kan fan inte ha det så här längre. Lättast vore ju att få somna in och lämna all skit. Lämna dålig mående, lämna jobbet, lämna allt som hör livet till. Jag vill kunna vara glad, vilja vara kär, vilja umgås mer med vänner, vilja slippa medicinerna, vilja leva helt enkelt. Men som mitt liv har varit/är så känns det som att jag föddes för att ta en massa skit och bli utnyttjad på alla sätt och vis, att må dåligt. Undrar hur livet hade sett ut om jag sluppit allt som har varit/är.... Hade jag varit en glad och positiv människa eller hade jag varit den jag är nu ändå? Ja vem fan vet. Orka bry sig nå mera. Jag går längre och längre in i den svarta tunneln och det finns inte något utrymme för att vända. Det är alltså helt kört för att nå ljuset igen. TYVÄRR så är det så verkligheten ser ut och verkligheten kan vara jävlig.... Med det säger jag god natt. Och hoppas att vi hörs snart igen, om jag har tur att leva ett tag till....

Varit med om något hemskt och det var nog det värsta jag varit med om i mitt liv. Äter medicin som göra att jag blir yr och så men det är något som jag kan stå ut med. Finns också en biverkning där man får halisnationer och det har jag inte tänkt så mycket på eftersom jag trodde inte att jag skulle hända mig. Men idag har jag ökat den med 100% och blev lite mer yr än annars. När jag kom hem så la jag och vilade som jag brukade. Drömmer mer och mer av medicinen. Men nu var jag vaken men kunde inte öppna ögonen men jag fick liksom tvångstankar och gjorde allt för att öppna ögonen och röra mig. Det tog ett bra tag innan jag kunde röra mig och få upp ögonen. Fy fan vilken panik jag hade när jag väl kom upp ur sängen. Nu vågar jag inte blunda och vila mera. När jag väl kom upp ur sängen så kollade jag av någon anledning på mina armar, där ser jag att jag har fått stora röda blamor så jag tittar i spegeln och hade samma i ansiktet. men efter en kort stund så var de borta. så jag såg tydlgen i synet/haluniserat. Undrar just vad som händer när jag ska öka den med 100% till nästa vecka :/ fortfarande i chock tillstånd tror jag. Har liksom haft panik sen jag vaknade. Är så jävla trött men vågar fan inte vila något mera. Får se om jag vågar sova inatt. Har haft så här en annan gång med, men då var det en sömntablett som man fick halisnationer av. Och då gick det så långt att jag var ute och gick och så och flydde från gubbar och figurer som inte fanns. Och jag var inte medveten om vad jag gjorde heller. Men detta är nog värre eftersom jag är medveten om vad som händer och sker. Kan bli en jobbig helg detta. Tur att sambon inte jobbar helger för då finns sambon ifall jag skulle få ett till sånt här anfall...

Det har varit tungt i ett par veckor nu. Vissa dagar vill jag bara lägga mig ner och dö vissa dagar är det bättre. Det går upp och ner hela tiden. För det mesta så mår jag dåligt av medicinen som jag tar. Men det går väl över kan jag ju hoppas. För jag har ju ingen lust att gå och vara yr och må dåligt. Men jag ger det en chans tills jag har ökat klart och ett par veckor till efter sista ökningen. Men blir det inte bättre efter det så slutar jag nog med dem också. Att det ska vara så svårt att hitta en medicin som funkar. Hoppas att måendet blir bättre, för som jag har haft det de senaste tre veckorna vill jag inte ha. För en vecka sen så skulle jag kunna ge upp allt, så dålig var jag då. Men mår lite bättre nu efter en veckas ledighet. Snart är det helg igen så det är ju skönt. Lagom tills jag ska öka medicinen igen.

Inatt har jag sovit nästan hela natten. Tror att jag vaknade två gånger bara. Skönt att få sova för en gång skull, tog en sömntablett inatt så det hjälpte nog till lite. Har varit utan dem ett par dagar för att de skulle gå ur kroppen så de skulle hjälpa lite mer och det gjorde dem i all fall inatt. Idag ska man ut och flänga igen, ingen större lust men det måste göras. Gruvar mig redan för måndag. Hur kommer det att gå på jobbet med mitt mående mm. Jag vaknade inte med det bästa humöret idag känner jag, mycket irritation och så. Men det är en biverkning från medicinerna säger läkaren. Trodde det skulle bli bättre i måendet och inte sämre. Får väl se vart det här bär iväg innan det är klart. Nä försöka vila medans man kan. För sen är det fullt upp igen.

Varit fullt upp nu på förmiddagen. Det visade sig att jag hade ett möte idag så det var tur att jag åkte dit i tid ändå. Sen skulle jag lämna lite prover och det var nästan en timmes väntan, och sen hämta ut medicin. Men som vanligt så måste jag beställa dem så jag ska hämta ut dem nästa vecka. Tur att man var ute i god tid. Nu blir det lite vila innan min sambo kommer hem och vi ska åka iväg en sväng. Är helt slut efter denna dag. Brukar inte bli blå och ha ont efter en provtagning men nu har jag både ont och blivit blå. Hon måste ha stuckit konstigt, visserligen så stack hon lite på sidan av armen. Inte där dom brukar sticka. Känns som om jag har glömt något idag, kanske kan det bero på att jag trodde att jag hade tvättstugan idag men den hade vi ju igår. Jaja jag kanske kommer på vad det var eller så var det inget. Nä som sagt, nu blir det till att vila lite om jag kan.

Sovit lite bättre inatt men inte fullt så bra, men bättre än de sista dagarna i alla fall. Idag tänkte jag åka till sjukhuset och lämna lite prover, men har fortfarande inte hört något om jag har samtal idag eller inte. Dåligt att hon inte ringer upp när man har lämnat meddelande till henne. Men får väl gå upp dit och kolla ändå. Men blir lite irriterad på detta känner jag. Tänk om det inte är något idag, då sitter jag där i onödan. Fel att bara höra av sig och säga om vi har ett möte idag eller inte. Jaja jag ska i alla fall ta bussen snart och ta de där proverna så det är köket ändå om jag nu hittar dit. Ska även hämta ut lite medicin idag. Alltid i sista stund när det gäller att hämta ut dem men denna gång ska jag vara ute i god tid. Snart är denna vecka slut också, den har gått fort fast att det har varit långa dagar när man inte har sovit något.