Snälla kan någon ta mig härifrån så man slipper all smärta och ångest. Kan inte nån göra så att man glömmer vad som har hänt i livet så man kan gå vidare. Längtan bort blir starkare och starkare för varje timme. Ångesten äter upp mig innefrån så snart är jag bara ett skal. Jag vet nu hur jag ska göra det om jag gör det. Men säger inte vad och vart. Vill bara att allt ska försvinna så man slipper känna det så här. Vad är det för fel på en. FAN... Sen jag föddes så har jag fått stått ut med en hel jävla del i livet och allt är så jävla illa att man vill DÖ..... Varför tar inte skiten slut, varför kommer det hrla tiden nya saker som gör att jag mår dåligt. Vad var det för mening att jag kom till i livet? Var det bara för att man ska vara som en jävla slagpåse mm.

LÅT MIG DÖ FÖR FAAANNN!!!!!!!

Alltså vad är det som händer. Det är något stort på gång nu eftersom jag stöter bort alla som bryr sig och tycker om mig. Det var precis så här jag gjordet för ett par år sedan när jag försökte ta mitt liv. 

Även då tryckte jag bort de som stod mig nära. Det gjorde jag då för att det skulle bli lättare för mig att begå självmord. Ville inte ha någon som brydde sig då för jag ville inte ha något dåligt samvete mot någon. 

Jag skrev ett mail till en vän idag. Inte så snällt mail eftersom jag skrev massa dumma saker i det, där jag skrev att det kunde vara sista gången jag skrev till denne i livet. Hur snällt är det... Jag skulle ha låtit bli att skriva just det. Hade varit bättre om denne inte viste något om detta. Kanske vart denne ledsen och sårad över det jag skrev eller så låtsades denne inte om det. Jag vet inte men det var inte så smart att skriva så kanske. Men samtidigt var det så jag kände då och varför ljuga mitt i ett mail där man annars är ärlig i. Nä kanske inte var så dumt att skriva så ändå. 

Jag brukar inte säga om jag har planerat något när jag ska ta livet av mig, utan det händer bara. Nu har jag haft hur mycket funderingar och tankar som helst hur jag ska göra det och vart jag ska göra det. Det är olikt mig, för annars är det inget jag planerar utan bara gör det. 

Att skära sig själv saknar jag. Att få känna smärtan när bladet tränger egenom huden och blodet börjar rinna ner från såret, att känna en värme tränga egenom ens kropp är så jävla ljuvligt. Jag vet inte vad det är med att skära sig men det ger en jävligt lugnande efekt och jag SAKNAR det...

Nu är det nära till något. Något som inte är så bra, det känner jag på mig.

Måste prata med min sambo och alla runt omkring mig och berätta på riktigt hur jag mår och känner mig.

Det är inte merän rätt att berätta att jag lever med självmordstankar och att det är väldigt starka just nu.

Det är så mycket jag borde göra, men kommer aldrig till skott.

Just nu lutar det till en inläggning eller att någon tar mina mediciner och ger mig dem när jag behöver dem. 

Men samtidigt är det ett stort misslyckande om det ska behöva bli så. Hur jag än gör så blir det ett misslyckande. 

Funderar hela tiden på hur jag ska kunna få det här negativa skiten ur min skalle, men hur jag än gör så kommer den skiten tillbaka. Hur i helvete ska man kunna tänka positivt då undrar jag då såklart.

Så jävla less på den här skiten. Önskar att jag aldrig kommit till i livet.

Nu är det inte nådigt. Idag har jag önskat livet av mig ett antal gånger.

Känns som hela mitt liv är ett skämt eller en lång inspelning av dolda kameran.

Har då aldrig varit med om mer kränkande i hela mitt liv förutom övergreppen.

Det som är lite komiskt är när jag vilar nu på dan så drömde jag att jag tog en massa tabletter och att jag kännde mig så fridfull innan jag somnade in. Gissa om man blir paff när man vaknar och fattar att det bara var en dröm. Nä man kanske ska ta lite piller så man slipper detta liv. Man räcker inte till för andra och speciellt inte för en själv. Varför ska man då plåga sig själv att kämmpa när det ändå inte blir bättre.

Är bra sugen på att ta en massa tabletter. För det märker man inte av, man bara somnar och typ somnar in i sömnen. Det vore ju helt jävla underbart. Längtan är så stor att jag är nära att göra det nu.

Känner att jag står själv utan hjälp från alla. Ingen hjälp av läkare, inte av jobbet som innan, inte från någon. Jag klarar det inte själv längre. Vart ska detta sluta? Blir det ingen förändring snart så orkar jag inte med längre. Då gör jag slut på detta lidande

Känner mig nere och hängig igen. Sömnen har blivit dålig och sover ibland bara en timme per natt. Ångesten växer och det gör ont att leva vissa dagar.

Det som är konstigt är att för fem år sedan den 4 oktober så försökte jag ta livet av mig. Men misslyckades och hamnade på psyk. Den 2 oktober förra året så måde jag så jävla dåligt att jag inte ville leva, och hamnade på psyk.
Idag den 2 oktober börjar jag må dåligt igen och sömnen sviker mig. Ångesten börja växa sig starkare för varje dag som går.

Så nu undrar jag vad det är som ligger bakom mitt mående och varför börjar det bryta ut början av oktober? Vad är det som gör att jag är less på livet just denna månad... Är det något mer som har hänt i min barndom i oktober månad som jag har förträngt. Det är många frågor men ingen att prata med. Jo jag går på samtal, men ibland behöver man ha fler att dela med sig till. På så vis kanske man kan komma på vad det är som händer.

Saknar min förra "kolega" som jag vågade prata med. Men denne fick en annan plats att jobba på men inom samma företag. Tyvärr så känns det som om vi har tappat kontakten. Och det gör ont i mig för denne litade jag på till 300%. Men så är det alltid. Så fort man äntligen har hittat förtroende till en person så flyttar, slutar eller byter de tjänst. Ska sluta att lita på folk igen. Känns bara som ett misslyckande för mig varje gång. Då gör jag heldre illa mig själv och håller allt inom mig ån att bli besviken igen. Jag klarar inte av det mera.

OCH JAG HATAR OKTOBER!!!!

Ännu en dag med ångest. Har verkligen hamnat i en jävla svacka nu känner jag. Ångest och deprimerad är jag ständigt just nu. Känner fan ingen lust till något just nu. Undrar just om jag ska be läkaren sjukskriva mig på heltid istället. Sitta på jobbet som en jävla zombi är inte så kul. Känns dom om folk tittar snett på mig. Kanske syns det att jag mår skit fast att jag försöker dölja det. Men jag försöker göra mina uppgifter på jobbet men det är inte lätt när man är deprimerad och less på allt som har med livet att göra. Hoppas att jag kan få må bättre under semestern i alla fall annars känns den bortkastad. Men ska prata med läkaren till veckan och höra vad han har att säga om detta. Hade det inte varit så dålig vård på sjukhuset så hade jag lagt in mig själv. Men nu suger den där jävla vården. Mådde man inte dåligt innan så gör man det när man är där tyvärr. Det är bara att bita ihop som vanligt, inte konstigt att man har ont i käkarna jämt. Så jävla less på denna skit, less på att alltid må dåligt, less på ALLT.....