Sitter här på min stol framför datorn och tänker på livet.

Vad är det man kämpar för egentligen?

Vi ska ändå dö någon gång, så varför inte nu?

Varför kämpa för något som ändå är

meningslöst. Kanske mår man bra innan man

dör av ålder men dit är det nog långt till.

Så varför inte få ett slut på det nu?

Alla säger att det finns ljusare tider, men det

är inget som jag har sett tyvärr...

Så jag önskar att jag fick somna in nu.

Jag kommer att få kämpa att leva för alla

andras skull. Men vem tänker på att jag kanske

inte vill leva...

Om det nu finns något att leva för, varför är det ingen som

visar att det finns mening med livet.

Nä det ända man gör är att man föds och kämpar med skolan,

kämpar med jobb och kämpar med livet och sen dör man.

Vad är det för mening undrar jag då....

Jag har försökt att ta livet av mig ett antar gånger.

Men alltid vaknat upp hemma fast oftast på intensiven,

sen har man hamnat på Psyk utan hjälp.

Nu när man vill ta emot hjälp så avbokar de hela tiden.

Nu har jag fått nog, nu har de fått leka klart med mig.

Jag ser inte det roliga i detta. Så sluta jävlas med mig.

Jag önskar ibland att jag inte hade nån sambo som brydde

sig, och att jag inte hade hjälp från jobbet. För om jag

inte skulle ha dem intill mig så lovar jag att jag hade tagit

livet av mig. Men det är så svårt att göra det nu när

jag har dem två i mitt liv. Jag har försökt straffa ut mig genom

att jag vill att de ska sluta bry sig så jag fick en anledning att

ta mitt liv, men jag klarar det inte nu när de finns i mitt liv.

Jag är glad att ni finns men det gör det svårt för mig att ta 

mitt liv. Så jag försöker hitta ett sätt så att de ska hata mig, 

allt hade varit så mycket bättre då. Allt skulle vara så lätt.

Men nu finns ni där och det är det som håller mig vid liv

just nu. För jag har planerat allt i minsta detalj ifall

de skulle försvinna ur mitt liv. För nu har jag en plan

hur jag ska ta mitt liv. Det finns en grej som inte är gjord

ännu, men det måste jag fixa snart. För min död ska inte

göra det besvärligt för de närstående, allt måste vara klar

innan det är dax. Men det lär inte vara så svårt.

Jag önskar att jag viste hur jag ska ta mig ur detta

mörker. Men finns det något ljus undrar jag.

Finns det något hopp för mig eller kämpar jag i onödan?

Jag kanske få må så här resten av livet så varför

inte få ett slut på det innan.

Är det någon som vet att ljuset finns dör ute någonstans

så är det dax att visa mig det nu innan det är försent.

Tänk om man kunde ta livet av sig på prov,

gillade man det inte så kunde man återvända.

Jag har varit nära döden ett par gånger men aldrig

fått gå till andra sidan. Det är nästan som att man

lever för att det ska jävlas med mig.

Vet inte om jag vill tillbaka till jobbet heller. Känns som

om jag brännt mina broar där. Den som bryr sig om mig där

är jag mest taskig mot känns det som. Jag bara förstör allt :,(

Nä jag tror jag ska sluta med medecinerna och försöka

få fram lite känslor, just nu känns det som att jag inte har

nå kännslor kvar. Jag orkar typ inte bry mig i något längre.

Orkar inte ens diskutera hemma heller. Det blir vad det blir.

Undra om det finns någon hjälp där ute, finns det hjälp

så är det dax att den dycker upp NU...

(Mange Hellberg - simma eller sjunk)

Nu skiter jag i allt som har med samtal att göra.

Varje gång jag ska på samtal så blir det avbokat.

Så nu skiter jag i detta, har gett det så många chanser

nu så nu har jag fått nog.

Vad är det för jävla fel?? Det är då fan inte meningen att

jag ska på ska gå på samtal.

Detta gör mig riktigt förbannad, om en annan skulle avboka

ett möte så skulle det bli ett jävla liv. Men när de avbokar

så går det jävligt bra. HATAR dem..

Snart blir det att säga hej då för alltid.

Spelar ingen roll för någon hjälp får jag ju ändå inte....

Tack och hej

Att sitta hemma med ångest är en sak

men att sitta på jobbet med ångest är en annan.

Ju mer ångest jag får på jobbet desto mer

vill jag bara försvinna från denna värld.

Ångesten gör så himla ont, hela bröstkorgen

känns som att den ska sprängas.

Snälla hjälp mig att få bort det onda.

Att tänka tillbaka på den tid som jag skadade

mig själv gör mig lugnare.

Att känna rakbladet köras in i huden och

se blodet rinna gör mig lugn.

Det är nog bara en tidsfråga innan det sker.

Svårast är nog att dölja dessa sår, men mina
sår innom mig är det ingen som ser.

Att jag gråter inombords är det ingen som kan se heller,

men det gör jag varje dag, men dessa tårar kommer

inte ut. De är fast med min sorg och hat.

Jag är så ledsen och arg så jag vill skrika ut det

och låta tårarna fara ner för min kind.

Men det går inte, inte ens om jag gör allt i min makt

att få ut dem så är de kvar inombords =(

Jag vet inte hur jag ska göra för att få gråta

på riktigt nån gång. Att gråta inombords gör så ONT.

Hur gör man???

Hur gör man att få gråta och få ut ilskan?? 

Går det ens att gråta? ilska är inga problem,

ilskan får jag ut lite varje dag.

Min kropp håller på att slitas sönder. Min själ vill

lämna min kropp och fara härifrån, men där

står jag själv i ett mörkt hål som inte tar slut...

Varför kan inte jag få leva och må bra?

Varför ska allt hända just mig?

Varför ska jag ta all skit?

Varför får jag inte dö?

Varför?

Varför?

Är det någon där ute som kan svara på det?

Skulle inte dro att nån kan hjälpa mig snart.

Planer finns för det ena och det andra.

Så varför inte ta ett kliv till så jag ramlar ner från stupet,

det krävs bara ett steg för att få dö...

Men varför är det så svårt att ta det steget???

Så jävla nära men ändå så jävla långt bort.

Men det är klart, nån måste ta skiten,

städa upp efter alla andras skit är jag tydligen bra på.

Men jag orkar inte det längre.

Vill ha en stuga mitt i ingen stanns där jag kan

få skrika och åter skrika. Men det går inte.

Jag får skrika inombords istället, för vem fan bryr sig??

Jag vill vara själv men samtidigt ha någon att krama när

det kan behövas, men det går inte.....

Önskar att jag vågar ta det där steget väldigt snart för att

ramla ner från denna jävla ångest klippa. Vill bli fri från

ångesten och smärtan.

Bara ett steg så är jag där, bara ett steg....

(Danish - Något är fel)

Jag vet att jag skriver typ samma och samma igen.

Men det är mitt sätt att få ut skiten från min skalle.

Jag har börjat få planer hur jag ska ta mitt liv nu.

Ett sätt är hänga sig, att proppa i sig tabletter eller skära sig.

Men ett sätt av dessa har jag fastnat för eller varför inte två av dem?

Kanske mer säkerhet om man tar till två alternativ.

Då kan det bara inte gå fel.

Men vill jag jag dö eller vill jag leva? Jag har inte så mycket att leva för heller.

Fan jag vet inte vart jag ska göra av mina tankar. De sliter mig itu snart....

Jag måste få ut dessa nega tiva ur huvudet om jag ska kunna leva.

Men det blir svårt när man inte vet om man vill kämpa eller inte.

Sitter nu med datrn och har sån jävla ångest. Sååå mycket tankar som snurrar runt

så jag snart blir tokig. Vill jag ta mitt liv så behöver jag bara gå några få meter

för att få i mig skiten. Tänk vad nära det är fast ändå så långt bort....

Ena halvan dras mot tabletterna och den ena därifrån. Hmm jag litar INTE på mig själv just nu =(

Blir inte bättre när jag sitter hemma och lyssna på skön ångest musik.

Men jag klarar inte av massa folk just nu. Jag kan inte rå för att jag mår som jag gör.

Så länge jag kan minnas så har jag haft självmords tankar. Har man levt så så

är det inte bara att släppa dem. Förra gången skrev jag avskedsbrev.

Det skulle jag inte ha gjort, för det slutade med att polis och ambulans bröt sig in

i mitt hemm och körde mig till sjukhuset med en jävla fart.

Hade jag inte skrivit dessa brev så kanske jag har varit död nu....

Ibland är man så jävla dum i huvudet. Jag var ju så jävla nära då, varför

skrev jag dessa brev??? Konstigt är ju att jag har skrivit brev nu med men inte gett dem till någon.

Kanske är det rop på hjälp ändå rå....

Men jag är inte så stark längre,

Vet inte hur länge jag orkar stå emot mig själv längre.

Hur ska jag kunna be om hjälp när ingen ändå verkar kunna hjälpa mig..

Idag har jag ångest heter duga.
Mår jätte dåligt och yr. Har en sån jävla press på mig för att börja jobba på fredag :( Kul att sitta där med ångesten och alla ska glo och prata bakom ens rygg. Fan jag vill ta emot hjälpen jag får men idag vill jag bara dö. Ta sömisarna och theralen så jag får somna in. Fast jag har inga sömisar kvar snart. De tar slut på lördag och börjar jobba på fredag. Vilken jävla planering från Pdykläkaren, jag påpekade det med hon rykte typ bara på axlarna. Skit samma. Idag känns det verkligen som att jag vill ta mitt liv. Fattar varför jag inte gör det bara. Skulle vara så skönt, men jag har för mycket samvete TYVÄRR.... Men det går ju att ordna på nå vis. Jag har ingen stans att ta vägen min tankar och handlingar. Står här alldeles själv, inga råd eller nå. Men det så det är i livet. Så varför bryr jag mig över huvud taget?????

Kanske blir god natt för alltid idag, vi får väl se hur denna skit slutar...

Tack och hej!!!

Då är man på Psyk igen då några timmar. De vill verkligen att jag ska skrivas ut. Nu har de flyttat rum på två stycken. Innan hade jag en bara som var här över dagen och det funkade hyfsat. Men nu har de bytt ut denne och satt in en som är inne på rummet 24 timmar om dygnet. Och de vet att jag inte klarar av att ha sån rummskommpis. Så nu gör de allt de kan för att jag ska skrivas ut. Känns som jag är tillbaka på ruta ett =( Ångesten är kvar och självmordstankarna med. Det enda som har blvit bättre är sömnen. Lärväl komma tillbaka i en liksäck eller med ambulans innan detta är klart. Klarar inte av detta mer.kanske dax att säga hej då snart då. Varför ska jag leva kvar i denna gryma värld???

Nån som har nå bra förslag så kom med dem NU innan det är försent. Just nu orkar jag inget, har sån jävla ångest att hjärtat/bröstkorgen ska hoppa ur min kropp =,(
Så har ni nå bra förslag på att hitta meningen med livet så skriv det nu. Inte långt kvar nu tills att jag görnå......