Har varit en förjävlig dag idag med. Var arg och irriterad redan när jag klev upp i morse. 

Jag hamnat i någon jävla djup svacka just nu. Less på allt, så fort jag ser människor 

vill jag bara skrika och göra så de försvinner från mig. Vill vara själv just nu. Jag klarar inte av 

en massa människor just nu. Det är ju fan knappt att jag klarar av mig själv just nu. 

Men jag kommer inte till jobbet ett tag. Jag måste få vara hemma och finna mig själv. 

Jag vägrar att läggas in och jag vet att det skiljer bara ett litet skör tråd innan jag hamnar där igen. 

Jag går på samtal regelbundet och den kontakten är faktiskt bra. Mycket lugn och ingen tvång till 

något. Kontakten är väldigt bra som lyssnar på mig och höra vad jag vill och känner. 

Innan jag var på samtal så var det inte en jävel som lyssnade på mig vad jag ville och kände. 

Detta är första kontakten som tar sig tid ordentligt med mig och det känns bra. 

Men jag vet inte om det räcker till just nu. För drygt ett år sedan så hamnade jag i en 

sån här svacka, och jag tror att denna är värre än förra. För förra gången var det mer att 

jag inte fick sova alls. Men det får jag ju göra nu.

Ännu en dag som jag villar på dan och drömmer om att jag tar massa tabletter och somnar in. 

som igår så vaknar jag upp och inser att det var ännu en dröm.

Har så konstig känsla i kroppe eller vet inte om det är en känsla heller. Men det känns som 

om hela min kropp, inne i min kropp är aldeles tom och svart. Det är som att jag inte är en 

levande människa längre. Att få den känslan att vara ett tomt skal gör ont i en.

Jag känner sorgen och den sliter mig i stycken för att jag inte kan få ut den i tårar.

Det gör så ont att känna att hela kroppen gråter utan att jag kan göra något. 

Och det känns fruktansvärt. Men jag tror att det beror på att vi inte fick gråta som barn. 

Det var fult att gråta, grät man så fick man skäll. Nä istället ska man få ut den känslan på 

något annat sätt. Så om någon slog mig så skulle jag inte gråta utan slå tillbaka. Och det 

gjorde jag och det blev min vardag. Jag grät aldrig men slogs varje dag istället.

Det är så mycket som händer som jag inte har kontrol över. Och det gör mig frustrerad och arg. 

och det får mig att käånna mig världelös och på det så vill jag ta livet av mig. 

Om jag ska vara helt jävla ärlig mot mig och alla så är det inte alls långt bort innan jag 

gör något igen. Är så fruktansvärt less på livet, less på att alltid behöva kämmpa till 

något som jag aldrig kan känna eller få. Less på att bli lurad på livet just nu. Ett stort 

jävla skämt är det hela.

Jävla förbannade skit liv

Nu är det inte nådigt. Idag har jag önskat livet av mig ett antal gånger.

Känns som hela mitt liv är ett skämt eller en lång inspelning av dolda kameran.

Har då aldrig varit med om mer kränkande i hela mitt liv förutom övergreppen.

Det som är lite komiskt är när jag vilar nu på dan så drömde jag att jag tog en massa tabletter och att jag kännde mig så fridfull innan jag somnade in. Gissa om man blir paff när man vaknar och fattar att det bara var en dröm. Nä man kanske ska ta lite piller så man slipper detta liv. Man räcker inte till för andra och speciellt inte för en själv. Varför ska man då plåga sig själv att kämmpa när det ändå inte blir bättre.

Är bra sugen på att ta en massa tabletter. För det märker man inte av, man bara somnar och typ somnar in i sömnen. Det vore ju helt jävla underbart. Längtan är så stor att jag är nära att göra det nu.

Känner att jag står själv utan hjälp från alla. Ingen hjälp av läkare, inte av jobbet som innan, inte från någon. Jag klarar det inte själv längre. Vart ska detta sluta? Blir det ingen förändring snart så orkar jag inte med längre. Då gör jag slut på detta lidande