Alla inlägg den 10 juni 2013
haft fruktansvärda dagar nu. Går inte att beskriva hur det känns i hela
kroppen när ångesten börjar äta upp en inefrån.
Att inte känna att man har kontrollen över sin egen kropp är hemskt.
Börjar bli riktigt irreterad på denna skit nu. Att inte få en enda lugn stund
i kroppen utan att det hela tiden är något skit som spökar i en.
Börjar få ångest för medicinen också, har fortfarande inte fått några
nya recept på mina läkemedel. Skickade in det den 27/5 och inte ens fått
ett jävla svar. Ska jag sluta med skiten då eller hur fan har de tänkt undrar
jag. Ska på samtal imorgon och då får fan hon se till att jag får nya recept.
Det är inte direkt kul att proppa i sig en massa och mindre kul att behöva jaga
dem för att få ut dem. Idag när jag tog medicinerna som vanligt så blev jag yr
och svettig som jag brukar bli. Men idag häll jag på att svimma flera gånger.
Tänkte gå hem men jag kände att jag inte har råd att gå hem mera.
Så jag stapplade mig till en stol för att sätta mig, sen vinglade jag in till
matsalen för att fika, ännu en gång höl jag på att ramla ihop. Men som tur var
så klarade jag mig denna gång. Fan vad jobbigt om jag skulle svimma på jobbet.
Bättre att ramla ihop hemma där ingen ser eller ställer en massa jävla frågor.
Om inte biverkningarna slutar snart så måste jag sluta med dem. För jag ska
ha semester och jag ska kunna köra bil. Annars slutar jag med dem helt och få
ännu en ny medicin. SÅ JÄVLA LESS......
Måendet annars är inte heller så jävla bra. Ju mer ångest jag får desto mer
vill jag avsluta mitt liv. Ja jag vet att det är fegt och jävligt men det är så jag känner.
Jag är inte rädd för döden när det gäller mig själv. Men gäller det någon annan så
får jag panik. I alla fall när det gäller familjen eller någo nära vän. Så jag förstår ju
skräcken som alla känner för mig. Jag har ju prövat att ta livet av mig ett antal gånger.
Tror att de flesta som känner mig och står mig nära är ständigt orolig för att jag ska
göra det igen. Jag förstår dem men man tänker inte så mycket på det när det väl är
dax. Då gör man det bara utan att tänka. Hälften av gångerna som jag har försökt
har inte varit planerade, utan det är bara något som händer. Sen har jag haft vissa
gånger som jag har tänkt ut hur jag ska göra. Men alla dessa gånger har jag misslyckats
tyvärr. Vore skönt att ha haft det överstökat. Men nu är det som det är och jag kämpar
vidare. Mycket för min sambos skull. Hade jag inte haft min sambo så hade jag säkerligen
legat under någon jord eller blivit nån aska. Men jag kämar allt jag kan för min sambos skull.
Inte lätt men ännu är jag ju kvar och kan skriva hur jag känner på denna sida. Så länge
jag skriver här så finns jag ju kvar i livet. Orkar bara inte skriva varje dag nu mera.
Inte alla dagar som jag har chansen att skriva utan att min sambo ska märka något.
För denne vet inte om riktigt hur jag mår eller känner. Vill inte oroa denne i onödan
heller. Är det dax så kommer denne att få veta det på ett eller annat sätt. Men än
har jag inte gett upp fast att jag borde ha gjort det. Men sen har jag ett fint stöd
av en fin människa på jobbet också. Vill inte heller svika denne genom att ta livet av mig.
Inte ännu i alla fall. Som denne har kämpat för mig och varit vid min sida när jag har
varit som sämst. Då känns det ännu jobbigare att avsluta mitt liv. Tänk att två
personer kan hålla en vid liv så länge. Kanske inte för alltid men ändå
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 | 6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 | 11 |
12 | 13 |
14 |
15 |
16 |
|||
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
|||
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
|||
|