Jag har nog fått en tankeställare. Nu när min älskling har varit borta på

eftermiddagarna och kvällarna så inser jag vilken tur jag har denne.

Jag är jätte rädd att det ska handa älsklingen något. Jag skulle inte

klara av att leva utan hjärtat mitt. Nu kan jag förstå att älsklingen

har varit orolig att det ska hända mig något. Har alldrig tänkt så någon gång.

Men jag skulle ta livet av mig om det skulle hända älsklingen något.

Jag kan nu förstå att hjärtat har varit orolig. Vist jag har fortfarande

mina tankar att få somna in. Men det steget har blivit längre. Jag tror

inte att jag skulle klara av att ta mitt liv efter denna tankeställaren.

Jag vill inte utsätta denna oro till någon. Jag har inte tänkt klart innan.

Jag har två viktiga personer att tacka det för och det är min älskling

och min chef. Hade de inte hjälpt mig innan så hade jag nog aldrig

fått känna den kännslan och oron som jag gör nu. Jag vet inte

hur jag ska tacka dem. Jag är tacksam över att jag har fått ha kvar

min chef och att denne har velat hjälpa mig. Finns inte ord hur

tacksam jag är att du finns i mitt liv. Det du har gjort för mig

kommer jag aldrig att glömma. Du kommer alltid finnas i mina

tankar och hjärta. Ni två ska banne mig ha ha fått en medalj för

allt ni gjort för mig.

Jag kommer förmodligen ha kvar mina självmordstankar livet ut men

jag vet inte om jag skulle klara av att ta det steget längre. Det är dax att

låta livet gå vidare. Självförtroendet är på minus tio och vågar inte ta för

mig och så kanske det blir livet ut. Men då får det vara så då. Bara ingen

tvingar mig att gå framåt för fort. Jag har alltid varit rädd att göra fel och

därför dragit mig tillbaka och jag säger inget. Sitter oftast tyst och håller mig i

skuggan av andra.

Jag hoppas att min chef och min sambo står kvar och stöttar mig, för jag kan

behöva deras axlar att luta mig mot när det blir svårt. Jag litar bara på två personer

och det är just dessa två.

Jag har alltid stått på egna ben sen jag var liten och flyttade till eget när jag var 16år.

Jag vågade mer förut, men då kunde jag gömma mig bakom missbruket men det gör jag

inte nu och vågar därför inte ta för mig som jag kanske borde.

Skulle kunna skriva flera sidor om hur jag känner just nu och hur tacksam jag

faktiskt är för hjälpen jag fått.

TACK!!!!! <3 <3 <3 Ni vet vilka ni är <3 <3 <3

Sitter och tänker tillbaka på min barndom.

Jag minns inte riktigt allt, men jag minns när pappa

lämnade oss och kom aldrig tillbaka. Jag minns när

mamma träffade en ny och allt blev bra... för en stund.

Han började dricka och det gjorde mamma med för att klara av

misshandeln och bråket, för att orka med. Pappa ville inte veta av

mig och sa att jag inte var hans barn. Jag fick se massa misshandel

och fylla. Hur många gånger fick man inte gömma sig eller dra iväg

för att slippa vara med om denna misshandel och fylla. Att det sedan

gick så långt att man fick ta till med polisbeskydd för att hålla oss gömda.

Att behöva flyttas runt var tredje dag för att inte bli hittad. När de skildes

träffade mamma en ny och åter igen massa fylla och misshandel.

hur många gånger fick jag inte ta hand om mamma och mina syskon???

Att vi hamnade i fosterhem gjorde det inte bättre. Rymde ett flertal

gånger. Sen helt plötsligt står pappa där och ska ha vårdnaden om mig.

Jag kännde ju inte han ens. Men det blev flytt dit och han utsatte mig för

massa hemska saker. I flera år fick jag må dåligt och kämpa för att vilja leva.

Efter ett antal år lyckades jag rymma. Jag fick egen lägenhet när jag var 16.

Nu hade även jag börjat dricka en hel del för att glömma allt som skett.

Det funkade ett tag men sen kom dessa självmordstankar, har haft dem ett

bra tag men nu när man var själv kunde man utföra självmordsförsök.

Jag har nog testat ett tiotal gånger men inte lyckats riktigt. Jag började

festa mer o mer och till slut satt man hemma själv och hinkade i sig en

massa sprit för att kunna må bra för stunden.

Det finns så jävla mycket minnen som väcks och jag blir inte av med dem.

Många gånger jag har undrat om hur det hade kunnat vara om mamma

inte söp och att pappa inte drog. Skulle jag ha fått det bättre eller sämre???

Hade jag någonsin börjat dricka och haft självmordstankar eller hade allt varit bra???

Har haft mycket såna tankar nu på slutet.

Varför kunde inte vi få en bra uppväxt? Varför kunde vi inte ha varit en normal familj?

Hur hade relationen mellan pappa varit nu?

Hur hade mamma varit om hon var nykter?

Hade jag kunnat klara av att plugga och ta examen?

Massa frågor som kommer upp.

Mamma har jag inte så bra kontakt som jag egentligen vill. Orkar bara inte

prata med henne när hon är full hela tiden. Men jag saknar dig mamma så

det gör ont i hela kroppen.

Pappa och jag har börjat få lite kontakt nu. Men jag kan aldrig glömma vad han

har gjort. Men saknaden av att ha hen pappa är stor.

JAG VILL HA MINA FÖRÄLDRAR TILLBAKA!!!!

Är det inte meningen att de alltid ska finnas för en. Att ha en axel att gråta ut i

och att få tröst???

Men i stället så har man slutat gråta och trycka ner all skit.

Hur länge ska man orka egentligen....

Jag orkar inte hur mycket som hellst heller.

<3 Tur jag har en underbar sambo <3

Nu i tveksamhetens tid, här i frågornas land
Ber jag dig komma hit, får jag hålla din hand
Får jag luta min panna, mot ditt trygga bröst
Vågar jag be dig att stanna, får jag höra din röst

Låt mig låna din kraft, jag kan dämpa mitt fall
Med tankarna på vad vi haft, och allt som komma skall
Får jag luta min panna, mot ditt trygga bröst
Vågar jag be dig att stanna, får jag höra din röst

När tveksamhet gror, då jag är långt från beslut
Då ingenting är som man tror, inget är som det ser ut
Får jag då luta min panna, mot ditt trygga bröst
Vågar jag be dig att stanna, får jag höra din röst

Får jag höra din röst
Får jag höra din röst