Jag har nog fått en tankeställare. Nu när min älskling har varit borta på

eftermiddagarna och kvällarna så inser jag vilken tur jag har denne.

Jag är jätte rädd att det ska handa älsklingen något. Jag skulle inte

klara av att leva utan hjärtat mitt. Nu kan jag förstå att älsklingen

har varit orolig att det ska hända mig något. Har alldrig tänkt så någon gång.

Men jag skulle ta livet av mig om det skulle hända älsklingen något.

Jag kan nu förstå att hjärtat har varit orolig. Vist jag har fortfarande

mina tankar att få somna in. Men det steget har blivit längre. Jag tror

inte att jag skulle klara av att ta mitt liv efter denna tankeställaren.

Jag vill inte utsätta denna oro till någon. Jag har inte tänkt klart innan.

Jag har två viktiga personer att tacka det för och det är min älskling

och min chef. Hade de inte hjälpt mig innan så hade jag nog aldrig

fått känna den kännslan och oron som jag gör nu. Jag vet inte

hur jag ska tacka dem. Jag är tacksam över att jag har fått ha kvar

min chef och att denne har velat hjälpa mig. Finns inte ord hur

tacksam jag är att du finns i mitt liv. Det du har gjort för mig

kommer jag aldrig att glömma. Du kommer alltid finnas i mina

tankar och hjärta. Ni två ska banne mig ha ha fått en medalj för

allt ni gjort för mig.

Jag kommer förmodligen ha kvar mina självmordstankar livet ut men

jag vet inte om jag skulle klara av att ta det steget längre. Det är dax att

låta livet gå vidare. Självförtroendet är på minus tio och vågar inte ta för

mig och så kanske det blir livet ut. Men då får det vara så då. Bara ingen

tvingar mig att gå framåt för fort. Jag har alltid varit rädd att göra fel och

därför dragit mig tillbaka och jag säger inget. Sitter oftast tyst och håller mig i

skuggan av andra.

Jag hoppas att min chef och min sambo står kvar och stöttar mig, för jag kan

behöva deras axlar att luta mig mot när det blir svårt. Jag litar bara på två personer

och det är just dessa två.

Jag har alltid stått på egna ben sen jag var liten och flyttade till eget när jag var 16år.

Jag vågade mer förut, men då kunde jag gömma mig bakom missbruket men det gör jag

inte nu och vågar därför inte ta för mig som jag kanske borde.

Skulle kunna skriva flera sidor om hur jag känner just nu och hur tacksam jag

faktiskt är för hjälpen jag fått.

TACK!!!!! <3 <3 <3 Ni vet vilka ni är <3 <3 <3