Sitter och tänker tillbaka på min barndom.

Jag minns inte riktigt allt, men jag minns när pappa

lämnade oss och kom aldrig tillbaka. Jag minns när

mamma träffade en ny och allt blev bra... för en stund.

Han började dricka och det gjorde mamma med för att klara av

misshandeln och bråket, för att orka med. Pappa ville inte veta av

mig och sa att jag inte var hans barn. Jag fick se massa misshandel

och fylla. Hur många gånger fick man inte gömma sig eller dra iväg

för att slippa vara med om denna misshandel och fylla. Att det sedan

gick så långt att man fick ta till med polisbeskydd för att hålla oss gömda.

Att behöva flyttas runt var tredje dag för att inte bli hittad. När de skildes

träffade mamma en ny och åter igen massa fylla och misshandel.

hur många gånger fick jag inte ta hand om mamma och mina syskon???

Att vi hamnade i fosterhem gjorde det inte bättre. Rymde ett flertal

gånger. Sen helt plötsligt står pappa där och ska ha vårdnaden om mig.

Jag kännde ju inte han ens. Men det blev flytt dit och han utsatte mig för

massa hemska saker. I flera år fick jag må dåligt och kämpa för att vilja leva.

Efter ett antal år lyckades jag rymma. Jag fick egen lägenhet när jag var 16.

Nu hade även jag börjat dricka en hel del för att glömma allt som skett.

Det funkade ett tag men sen kom dessa självmordstankar, har haft dem ett

bra tag men nu när man var själv kunde man utföra självmordsförsök.

Jag har nog testat ett tiotal gånger men inte lyckats riktigt. Jag började

festa mer o mer och till slut satt man hemma själv och hinkade i sig en

massa sprit för att kunna må bra för stunden.

Det finns så jävla mycket minnen som väcks och jag blir inte av med dem.

Många gånger jag har undrat om hur det hade kunnat vara om mamma

inte söp och att pappa inte drog. Skulle jag ha fått det bättre eller sämre???

Hade jag någonsin börjat dricka och haft självmordstankar eller hade allt varit bra???

Har haft mycket såna tankar nu på slutet.

Varför kunde inte vi få en bra uppväxt? Varför kunde vi inte ha varit en normal familj?

Hur hade relationen mellan pappa varit nu?

Hur hade mamma varit om hon var nykter?

Hade jag kunnat klara av att plugga och ta examen?

Massa frågor som kommer upp.

Mamma har jag inte så bra kontakt som jag egentligen vill. Orkar bara inte

prata med henne när hon är full hela tiden. Men jag saknar dig mamma så

det gör ont i hela kroppen.

Pappa och jag har börjat få lite kontakt nu. Men jag kan aldrig glömma vad han

har gjort. Men saknaden av att ha hen pappa är stor.

JAG VILL HA MINA FÖRÄLDRAR TILLBAKA!!!!

Är det inte meningen att de alltid ska finnas för en. Att ha en axel att gråta ut i

och att få tröst???

Men i stället så har man slutat gråta och trycka ner all skit.

Hur länge ska man orka egentligen....

Jag orkar inte hur mycket som hellst heller.

<3 Tur jag har en underbar sambo <3

Nu i tveksamhetens tid, här i frågornas land
Ber jag dig komma hit, får jag hålla din hand
Får jag luta min panna, mot ditt trygga bröst
Vågar jag be dig att stanna, får jag höra din röst

Låt mig låna din kraft, jag kan dämpa mitt fall
Med tankarna på vad vi haft, och allt som komma skall
Får jag luta min panna, mot ditt trygga bröst
Vågar jag be dig att stanna, får jag höra din röst

När tveksamhet gror, då jag är långt från beslut
Då ingenting är som man tror, inget är som det ser ut
Får jag då luta min panna, mot ditt trygga bröst
Vågar jag be dig att stanna, får jag höra din röst

Får jag höra din röst
Får jag höra din röst