Nu är det dax att sova. Men gissa vem som smyger sig fram i mörkret. Jo ångesten kommer och klappar på min axel och säger; "Inte ska du sova nu. Du ska inte tro att du ska få må bra en liten stund"

Nu på slutet så har jag inte vågat somna. Anledningen till detta är att drömmarna om övergreppet med min så kallade far har trängt sig på igen.

Det värsta är att det blir så verkligt. Känns som om det var igår det hände. Men samtidigt gör det ju det, drömmarna tvingar sig på och vill tydligen att det ska få ta mitt liv.

Ska man behöva vara rädd och sova, ska man behöva vara rädd för alla killar/män resten av livet????

Ibland för att dämpa ångesten och smärtan brukar jag skära mig någonstans på kroppen. Oftast på axlarna eller i handleden. Skönast e ju handleden av någon anledning. Ju mer blod desto lugnare blir jag. Så ibland så är jag inte medveten om att jag gör det. Så det kan komma som en överraskning efteråt. Men då är oftast ångesten borta oxå.

Detta är inte min arm. Men det är så här det ser ut som lindrigas: