Har haft ett par dåliga dagar nu. Less på precis allt. Dör ju om jag ska åka på en sån där djup depression igen. Vet inte hur många gånger jag klara av att ta mig upp från dem. Känns som jag ger upp snart. Känner att jag inte har något att kämpa för. Har inte ens någon lust att gå på jobbet längre, så vad ska jag kämpa för undrar jag. Jag kan inte bara kämpa för min sambo heller. Kan inte vara lätt att leva med någon som är deprimerad jämt. Sen är det jävligt jobbigt att jag ska må dåligt dag in och dag ut för att jag äter medicin som gör att jag får massa biverkningar. Kan fan inte göra något, önskar jag kunde ta bilen och köra runt, runt. Enda gången jag kan känna mig fri är att åka bil, antingen köra själv eller bara att åka med. Men jag kan inte köra så mycket bil för att jag blir yr av medicinerna. Kan ju fan inte ens gå rakt många gånger. Folk skulle lätt tro att jag skulle vara full om de ser mig vingla fram. Men jag är inte full utan yr av medicinerna. Vet att jobbet vill att jag ska köra, hade jag mer än gärna gjort men det går bara inte. Kanske ska hyra in en chaför så jag får åka runt och rensa tankarna med lite hög musik. Jag älskade den tiden när jag kunde köra bil och vara chaför hela kvällarna och nätterna in på morgonen, vist de var fulla och dryga men jag fick sitta nercabbat och lyssna på hög volym. Mitt liv består av: gå till jobbet, handla, ta bussen hem, vila, äta, sova igen. Det är inte mycket till liv. Vill förändra mitt liv och vill gå ner i vikt, för jag tror att vikten har en stor roll i mitt mående. Men jag har inget stöd för det, men funderar på att göra en operation om jag orkar kämpa vidare. Vill inte min sambo stötta mig i det så skiter jag i det. Kan fan inte ha det så här längre. Lättast vore ju att få somna in och lämna all skit. Lämna dålig mående, lämna jobbet, lämna allt som hör livet till. Jag vill kunna vara glad, vilja vara kär, vilja umgås mer med vänner, vilja slippa medicinerna, vilja leva helt enkelt. Men som mitt liv har varit/är så känns det som att jag föddes för att ta en massa skit och bli utnyttjad på alla sätt och vis, att må dåligt. Undrar hur livet hade sett ut om jag sluppit allt som har varit/är.... Hade jag varit en glad och positiv människa eller hade jag varit den jag är nu ändå? Ja vem fan vet. Orka bry sig nå mera. Jag går längre och längre in i den svarta tunneln och det finns inte något utrymme för att vända. Det är alltså helt kört för att nå ljuset igen. TYVÄRR så är det så verkligheten ser ut och verkligheten kan vara jävlig.... Med det säger jag god natt. Och hoppas att vi hörs snart igen, om jag har tur att leva ett tag till....